Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Skjut fler älgar – eller se skogen brinna

Älgen – nu så vanlig att det blivit ont om föda i skogen. Därmed lever tallplantorna farligt.Foto: PAUL KLEIVEN / NTB SCANPIX /TT NYHETSBYRÅN
Jägarna måste hålla efter älgbeståndet, om skogsägarna ska kunna plantera den blandskog som står emot skogsbränder bäst.Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN SCANPIX SWEDEN

Det behövs mycket mer tall i de svenska skogarna. Men då måste jägarna hålla efter älgarna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I senaste numret av skogsägartidningen Södrakontakt hittade jag en riktigt rälig bild. Det var en karta över viltskadorna i södra Sverige. Färgen var illande röd mest överallt – det betyder över 10 procent skadade ungtallar, i snitt 14 procent skadade träd över hela området. Lite bättre än i fjol, då skadorna låg på 16 procent i Götaland – men förbättringen går alldeles för långsamt, konstaterar Södras viltspecialist Johan Frisk.

Det är beklämmande. De dåliga nyheterna om den svenska skogen de senaste åren har varit bränder och granbarkborrar. Det bottnar i samma problem. På torrare marker borde det växa tall, men älgarnas framfart gör att många skogsägare hellre planterat gran. Den är inte lika utsatt för älgen (men för kronhjorten, som snabbt växer i antal), men däremot slår torkan hårt. 

Under de varma somrarna tar det lättare fyr i uttorkade granar, och de är också försvagade när barkborrarna går till angrepp.

Det blev tydligt efter Gudrun. När skogsägarna skulle plantera efter stormen knaprade granen åt sig ytterligare några andelar. Med hårt älgtryck skulle alternativet vara att sätta upp vilthägn till dryga kostnader, så som man länge måst göra för att skydda planteringar av ädellöv. Då valde många gran i stället, fast det egentligen hade varit bättre med tall.

I början av 1900-talet var klövviltet hårt trängt: älgarna hade drivits längst in i de stora skogarna, rådjuren stampade på några gods i Skåne. Men kalhyggena blev väldiga viltbeten och stammarna växte våldsamt.

Nu försöker skogsägarföreningarna övertyga sina medlemmar om att plantera mer tall. I fjol ökade mängden tall med 19 procent i Götaland, i år med 25 procent. Det går åt rätt håll – men hur länge? Om mularna fördärvar planteringarna är risken stor att granandelen börjar krypa uppåt igen. 

Från Västmanland kommer nedslående rapporter om viltskador i planteringarna efter de stora bränderna 2014.

I början av 1900-talet var klövviltet hårt trängt: älgarna hade drivits längst in i de stora skogarna, rådjuren stampade på några gods i Skåne. Men kalhyggena blev väldiga viltbeten och stammarna växte våldsamt. År 1955 gav poeten och växtbiologen Sten Selander ut Det levande landskapet i Sverige, den mäktiga genomgången av den svenska naturens alla skrymslen och vår. Selander varnade för den växande älgstammen, sju älgar per 1000 hektar i de mest utsatta landskapen, Uppland och Västmanland. 

Det är inte fler älgar vi behöver, tvärtom. För den levande skogens skull måste de bli färre.

I dag är genomsnittet 12 älgar – i hela landet… På sina håll är betestrycket så hårt att födan inte räcker till. Slaktvikten för älgkalvar ligger normalt på 70-75 kilo, men i trakterna kring Hultsfred har den sjunkit till 56 kilo – och minskar med ett kilo om året, fick jag höra av en av de inblandade.

Härförleden berättade Ekot att Naturvårdsverket skickat ut ett förslag om nya jakttider på remiss. En företrädare för jägarna ryckte omedelbart ut till viltets försvar. Älgarna måste få brunsta i fred, så att vi får nya djur, menade han.

Men det är inte fler älgar vi behöver, tvärtom. För den levande skogens skull måste de bli färre, liksom kronhjortarna och rådjuren. 

Skogsägarna måste se till att det finns mer blandskogar, där rönn, sälg och asp ger djuren något annat att beta än de unga tallarna, men jägarkåren måste hjälpa till att få ner viltskadorna. 

Annars kommer granarna att bre ut sig ännu mer.

 

Gunnar Wetterberg har skrivit mer om detta i boken Träd. En vandring i den svenska skogen.