Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Sjukvården måste
gå före höjd a-kassa

Utredarna missade målet och gav inget svar på var statens pengar gör mest nytta. Foto: Theo Elias Lundgren

Hela debatten om socialförsäkringarna har missat den viktigaste frågan. Hur ska vi få råd att bli gamla?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Trots fem års arbete slarvade den parlamentariska socialförsäkringsutredningen bort sin huvuduppgift. Den var varken a-kassans höjning eller sjukförsäkringens stupstock. Huvuduppgiften var helheten. Var gör den sista offentliga kronan störst nytta - i socialförsäkringarna eller i vården?

Redan i början av de första utredningsdirektiven 2010 markerade den dåvarande alliansregeringen att "försäkringarna utgör en stor del av de offentliga utgifterna" och att det därför "är viktigt att de är ekonomiskt hållbara på lång sikt, både i goda och dåliga tider".

På 20-25 års sikt kommer de offentliga intäkterna inte att räcka till för att finansiera dagens åtaganden. Vad ska vi då göra?

Höja skatterna? Haken är båda blockens ovilja att höja de minst skadliga skatterna, fastighetsskatten och matmomsen. Att höja skatten på arbete är knappast någon lysande idé, när det är just arbete vi behöver mer av.

 

Då måste man fundera över de stora utgifterna. Det är varken hockeyhallar eller generaldirektörernas fallskärmar. De två stora utgiftsområdena är vården och omsorgen å den ena sidan, socialförsäkringarna å den andra.

Det var det viktigaste utredningen hade att göra. Var gör den sista kronan störst nytta? Den borde ha vägt olika utgifter mot varandra och funderat över hur skatteutrymmet ska räcka. Men den uppgiften har utredarna i allt väsentligt smitit ifrån.

Ja, nästan tvärtom. Utredningen skriver mångordigt om att "stärka standardtryggheten i socialförsäkringarna". Vad det betyder vågar man inte definiera, men det innebär säkert att taken i försäkringarna ska höjas.

Det låter utmärkt, om man tar socialförsäkringarna i en värld för sig. Men avvägningen är orimlig. Svåra sjukdomar och olyckor drabbar mer oförutsägbart än inkomstbortfall. Att ordna och betala god sjukvård på egen hand när olyckan är framme är långt svårare än att bygga upp en buffert på banken. Det handlar dessutom om mångdubbelt större belopp.

 

Tack och lov finns det ett alternativ till utbyggda socialförsäkringar. Det är avtalsförsäkringarna på arbetsmarknaden. De omfattar de allra flesta löntagarna. De betalas ur löneutrymmet, inte ur skatteutrymmet. Och löneutrymmet kommer sannolikt att växa betydligt snabbare än skatteutrymmet.

Därför borde strategin för framtiden vara att låta socialförsäkringarna utvecklas långsammare än lönernas tillväxt. Allt mer av inkomsterna måste tryggas med avtalsförsäkringarna. Taken kommer att ge staten mer och mer resurser att använda där de behövs bättre än i socialförsäkringarna. Det är de frysta taken som skapar reformutrymmet. Det finns åtskilliga ändamål som är viktigare än höjda tak i socialförsäkringarna.

 

De första skraltiga fyrtiotalisterna har redan börjat sätta oroande spår i landstingens sjukvårdsbudgetar. Om tio-femton år är de stora fyrtiotalskullarna i 75-85-årsåldern. Det är då äldreomsorgen och äldreomsorgen behövs som mest - och då kommer de behövande att vara dubbelt så många som i dag. Hur ska den offentliga sektorn kunna finansiera detta, om socialförsäkringarna ska höja taken och indexeras i standardtrygghetens namn?

Det var det perspektivet den parlamentariska socialförsäkringsutredningen borde ha haft. Jobbet är fortfarande ogjort.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.