Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

SD:s framgång handlar inte bara om invandringsfrågan

Jimmie Åkesson odlar rollen som käringen mot den etablerade strömmen, skriver Gunnar Wetterberg Foto: PEO MÖLLER / KVP/EXPRESSEN

SD handlar inte bara om invandringen. Partiet har hämtat alltmer näring som Sveriges första antietablissemangsparti.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I Sverige har det inte funnits någon riktig motsvarighet till den amerikanska populismens angrepp på ”Washington”. Jodå, det skämtas om nollåttor och Göran Hägglund talade om ”verklighetens folk”, men i grund och botten har alla partier varit lojala mot systemet, även om de tävlat om vem som ska få utnyttja det.

Mot det har Sverigedemokraterna brutit. Till en början berodde det på att de drev en frånstötande och illa underbyggd politik. De etablerade partierna tog avstånd från rasistiska övertoner och slarvigt hopsnickrade budgetmotioner. 

Men efterhand började SD vända de andras avståndstaganden till sin fördel. Att Jimmie Åkesson inte blev bjuden till Nobelfesten blev plötsligt ett trumfkort. En av mina grannar på landet tog det som bevis på hur obekväm SD-ledaren var – därför att han hade rätt.

Sverigedemokraterna och populismen

I den här valrörelsens slutskede har SD-företrädarna odlat rollen som käringen mot den etablerade strömmen. Jimmie Åkesson säger att man inte kan låta en sommars väder styra klimatdebatten. Det är skickligt turnerat. Egentligen konstaterar han bara en trivialitet, men många av hans väljare hör det som att han förnekar klimatfaran – och många av hans motståndare underblåser den tolkningen.

Tidigare har det varit svårare för populister att vända väljarna mot Stockholm och rikspolitiken. De etablerade partierna har haft starka lokala företrädare som människor respekterat och som de stötte på i Ica eller Konsum. Ibland gick lokalpolitikerna vidare till riksdagen efter ett par mandatperioder. Där blev de bryggan mellan det lokala och det nationella, politikens ansikte för dem därhemma.

Den länken har försvagats under de senaste årtiondena, både därför att kommunalpolitiken blivit mindre attraktiv och därför att färre lokalpolitiker går vidare till den nationella politiken. 

Därför är de andra riksdagspartierna inne på farliga vägar, när de försöker reglera och öronmärka bort ännu mer av den kommunala självstyrelsen. Ju mindre kommunerna får styra sig själva, desto svårare blir det att finna människor som har lust att ta på sig uppdragen. Och ju mindre den lokala politiken betyder, desto större blir avståndet till rikspolitiken – och desto lättare skär populismen pipor i vassen.

Självstyrelsen

Självstyrelsen gör det möjligt att utkräva ansvar på olika nivåer. Moderata väljare kan välja Ulf Kristersson, även om partiet gång på gång misshandlar Stockholms läns landsting – först med Ralph Lédels ideologiskt motiverade miljardunderskott i början av 2000-talet, sedan med det makalösa schabblet kring Nya Karolinska. 

Men framför allt är det korkat. Den lokala självstyrelsen är en del av den svenska modellens styrka. De 290 kommunerna och 21 regionerna/landstingen är varandras laboratorier. Om staten ska förvalta skolan eller sjukvården kommer alla att göra samma dumhet samtidigt, och inga alternativ finns att ta till. Polisen och Försäkringskassan är knappast reklampelare för statlig styrning. 

Med lokalt självstyre kommer många blommor att blomma, och de segaste kan sprida sig till nya marker. Vem som än vinner valet – håll fingrarna i styr, ge självstyret möjlighet att bygga lokalt förtroende!

 

Läs också:

Sverige behöver partier stora nog att ta ansvar