Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Gunnar Wetterberg

SD lockar fram det sämsta hos Moderaterna

Ulf Kristersson håller dörren stängd mot Socialdemokraterna.
Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Det är irrationellt att M föredrar SD framför S, skriver Gunnar Wetterberg.
Foto: Jeppe Gustafsson/TT / TT NYHETSBYRÅN

Hur kan Moderaterna föredra SD framför S? Det är obegripligt, irrationellt och ansvarslöst.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I Moderaternas världssyn finns det ett inslag som jag inte begriper. Medan öppningarna mot Sverigedemokraterna blir allt fler förblir dörren mot Socialdemokraterna obevekligen stängd – den kan bara öppnas för en samlingsregering vid ofred, om jag förstått retoriken rätt.

Det är irrationellt, det är ansvarslöst – och i mångas ögon (däribland mina) etiskt knepigt, om man ska se det som ett val mellan SD och S, vilket det ju faktiskt är.

M lever kvar i blockpolitikens tid, när S var huvudmotståndaren och valen avgjorde om det ena eller det andra partiet skulle regera. Men sedan 2010 är det inte så längre, och det är hög tid att partierna anpassar sig. 

Den omöjliga situationen uppstår när man föreställer sig att det ena eller andra alternativet ska kunna regera utan att SD får något större inflytande. Det går inte, så länge de båda alternativen är jämnstora och SD tar 15–20 procent av rösterna och mandaten. Med till visshet gränsande sannolikhet kommer detta att bli utfallet även i höst.

Om de båda stora partierna envisas med att inte vilja ha med varandra att göra kommer vi därför att gå in i en fjärde mandatperiod där ingen förmår ta några större grepp. Om M ska regera kommer SD att bromsa och snedvrida; om det blir S kommer spretigheten och oförutsägbarheten att fortsätta.

Det är irrationellt, därför att det blir sämre M-politik med SD än med S. Sverigedemokraterna lockar fram det sämsta hos sina partners – och de är aldrig nöjda. M säger sänkt bensinskatt – då kräver SD slopade trängselavgifter och fler motorleder. 

På brottsbekämpningens område började M med rimliga krav på mer resurser och spaningsbefogenheter, men förslaget om anonyma vittnen hotar i mina ögon rättssäkerheten. SD:s krav på ”återvandring” står i bjärt kontrast till äldreomsorgens ökade behov de närmaste åren. Med rejäl språkutbildning är dagens arbetslösa invandrare en av de få reserver vi har – men M hukar och mumlar.

Sverige skulle må bra av en stor koalition.

Omvänt skulle M och S kunna göra mycket bra ihop. Vanan vid regeringsansvar bäddar för en pragmatism som trumfar ideologin. M spjärnade emot slopandet av värnskatten och fastighetsskatten, och tassade försiktigt kring arbetsrätten. Klimatet, skatterna, integrationen, kriminaliteten, energin – många områden pockar på stora strukturreformer. Behovet har bara ökat för varje mandatperiod som gått sedan Reinfeldt miste den egna majoriteten 2010.

I några fall ligger partierna redan så nära varandra man kan komma (integration, brott och straff), på andra kommer de att behöva kompromissa – men ibland är det bara bra att ta motparten till hjälp för att slakta kor som blivit alltför heliga.  

Visst, Socialdemokraterna är inte mycket bättre kålsupare. Men häromdagen öppnade Magdalena Andersson en liten glipa i motståndet när hon varnade för kategoriska nej till samarbeten efter valet. 

Sverige skulle må bra av en stor koalition, som antagligen behöver Centern för egen majoritet. Den borde vara en reformkoalition för att lösa fem-sex bestämda uppgifter, inte för att stänga ute något annat parti. Den borde vara tidsbestämd – sedan kan de stora partierna på nytt slåss om makten 2026. 

Då har en framgångsrik strukturpolitik förhoppningsvis krympt utrymmet för populisterna.



Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.