Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Sänk avdragen innan bankerna kraschar

Storbankerna lånar in korta pengar och lånar ut långa. Det är det klassiska receptet för finanskriser.

När ekonomin går som tåget gäller det att se runt hörnet. Bankernas obalanser är en av de största osäkerheterna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns en riktig rälig rapport på Riksbankens hemsida. De svenska storbankernas strukturella likviditetsrisker publicerades i slutet av förra året. Den är en rysare. Samtidigt som storbankerna redovisar miljardvinster balanserar de på en skör tråd. De lånar in korta pengar och lånar ut långa – det klassiska receptet för allvarliga finanskriser.

Den svenska banksektorns tillgångar motsvarade 340 procent av BNP i slutet av 2015. I Europa var det bara i Schweiz, Nederländerna och på Cypern som bankerna vägde tyngre i ekonomin. Den svenska banksektorn är dessutom starkt koncentrerad. De fyra storbankerna svarar för 75 procent av hela sektorns tillgångar.

Under de senaste årtiondena har bolånen blivit allt viktigare för bankerna. Tidigare hanterades bolånen av särskilda bolåneinstitut. De gav ut bostadsobligationer med mycket långa löptider, som svarade mot låntagarnas amorteringstider. På 1950-talet uppgick den återstående löptiden på bostadsobligationerna till nästan 40 år.

Risk för ny bankkris

I och med avregleringen kom affärsbankerna in på bolånemarknaden i allt större utsträckning. Samtidigt började löptiderna falla. De låg strax under 15 år 1970, de hade sjunkit till fem år 1991, och idag ligger den återstående löptiden på tre år.

Problemet är att löptiden på bankernas tillgångar är mycket längre.  Swedbank och Handelsbanken är värst, med 15,5 respektive 14,8 års löptid på tillgångarna, mot 3,7 år på skulderna. Det innebär en obalans på mer än elva år. Bara Nordea klarar det europeiska genomsnittet på 6,9 års obalans – och det är ändå bekymmersamt.

Förr i världen levde bankerna på sin inlåning. Företag och hushåll satte in pengar, som bankerna sedan lånade ut till andra kunder. Idag spelar inlåningen en ganska liten roll. I stället ställer bankerna ut obligationer som säljs till internationella placerare.

Finanskrisen 2007-2009 visade hur farligt bankerna lever. Under några kritiska skeden vågade de internationella bankerna inte låna ut till varandra. Det är den finansieringen som de svenska storbankerna är beroende av. Stora delar av deras obligationer är utställda i utländska valutor och handlas på den internationella marknaden. Just sådana investerare har haft mycket bråttom att dra sig ur när kriserna slagit till, påpekar författarna till Riksbankens rapport.

Ränteavdragen bör trappas av

Rapporten föreslår att likviditetskraven på storbankerna skärps. Men obalanserna sätter också fokus på bostadsmarknaden. Att bankernas tillgångar har så långa löptider beror till stor del på att amorteringstiderna dragit iväg allt mer. Det hänger i sin tur samman med att priserna i de hetaste regionerna rusat iväg, så att människor med normala löner inte klarar av de amorteringstider som förr var normala.

Storbankernas strukturella obalanser är därför ytterligare ett skäl för politikerna att bryta den bostadspolitiska letargin. Det är hög tid att trappa av ränteavdragen. En neddragning med några procentenheter varje år under fem-tio år skulle kyla av marknaden, utan att inbromsningen blir för tvär. Det gäller att ta vara på de goda åren – strukturreformernas bästa tid är nu.

 

Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida.

 

Läs också: 

Bankernas svek mot flyktingarna

Gör något gott för en gångs skull, banker


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!