Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Så räddar vi välfärden i flyktingkrisen

Invandringen kommer att leda till stora påfrestningar de närmaste åren. Då behöver vi ett starkt politiskt förbund för att ompröva och bevara välfärden.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Under måndagen ska fackdepartementen svara finansdepartementet om vilka besparingar som kan göras för att hantera invandringens kostnader. Svaren borde bli en del av underlaget för bildandet av en ny majoritetsregering.

Ibland blir siffror så stora att man inte riktigt förstår dem. Om det kommer 170 000 människor till Sverige nästa år är det mer än en och en halv årskull barn. I detta ligger en potential: de kan komma i arbete och bidra till Sveriges utveckling betydligt snabbare än dagens nyfödda. Men för att det ska vara möjligt krävs väldiga investeringar – i första hand i skolorna, bostäderna, arbetsmarknadsåtgärderna, ordningsmakten och sjukvården, men med spridningseffekter som når snart sagt varje vinkel och vrå av samhället.


Mottagningskostnaderna ökar med tiotals miljarder redan när invandrarna kommer hit, men investeringarna för att invandrarna ska få jobb kommer att öka statens och kommunernas kostnader under mycket längre tid än så. Jämsides med befolkningens åldrande blir integrationen den stora ekonomiska utmaningen de närmaste tio åren.På kort sikt kan invandringen få en positiv effekt. Både nationalekonomer och LO-företrädare har efterlyst mer finanspolitisk stimulans och ifrågasatt regeringens och alliansens krona-för-krona-mantra under de senaste åren. Nu har kostnaderna för asylmottagningen uppfyllt och rågat deras drömmar. Staten kommer att pumpa ut pengar i den svenska ekonomin under de närmaste åren, dels genom att låna upp pengar, dels genom att styra om biståndsmiljarder som annars hade förbrukats på annat håll.

På längre sikt är effekten mer osäker. Invandringen och integrationen kan bidra till ökat välstånd, men det är under förutsättning att den lyckas någorlunda. De senaste tjugo årens integration har inte varit särskilt framgångsrik.


Då måste en ansvarsfull finanspolitik vänta med att räkna hem invandringens vinster. Det måste finnas beredskap för att ta stora kostnader för anpassning och misslyckanden. Krona-för-krona-politiken blir än mer angelägen. Det är sin sak att ta tillfälliga underskott, men de strukturella kostnaderna för investeringarna i invandringen kommer att bli långvariga, även om integrationen går bra. Skulle den misslyckas är hoten mot landet Idyllien påtagliga.

Därför måste de politiska partierna ta flera steg vidare från överenskommelsen om de omedelbara insatserna. Invandringens krav skärper de utmaningar som låg redan i befolkningens åldrande.


Det är dags för de partier som tar ansvar för Sverige att sätta sig ned och förhandla fram ett förbund för att trygga framtidens välfärd. I en sådan överenskommelse måste man – precis som på 1990-talet – vara beredd att backa från utfästelser som gjordes innan den dramatiska lägesförändringen kom. Då handlade det om att slopa semesterlöften och införa karensdagar. Idag står a-kassan och sjukförsäkringen i fokus, men också överflödskrumelurer som skolgårdsbidrag och gratis öppenvård för 85+. Förra veckoslutet skrev Anna Dahlberg om hur man måste gå vidare med mottagandet.

Magdalena Andersson har ett tungt ansvar för att bibringa alla inblandade finansdepartementets insikter.


Läs också:

Vänstern måste sluta romantisera 70-talet


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.