Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Så kan man stoppa skolsegregationen

Foto: Christian Örnberg

Bussa? Lotta?

Nej, det finns ingen enkel genväg undan skolsegregationen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När skolan går isär ligger samhället illa till. Det är dags att låta eftertanken temperera ideologierna.

Fler och fler rapporter säger att segregationen är en viktig förklaring till att skolresultaten slirar. Så kan vi inte ha det. Men hur tar man sig ur det?

Det fria skolvalet är bra. Även om man återinförde närhetsprincipen skulle man inte slippa segregationen.

Närhetsprincipen skulle göra det hart när omöjligt för många arbetarbarn att ta sig in i de bästa skolorna, för de ligger ofta i de stora städernas centrala delar, där bostadsrätterna skiktar invånarna allt hårdare.

Då är det bättre att var och en får välja, att några duktiga elever från förorterna byter plats med medelklassungar som inte lagt manken till.

 

Visst kan man tänka sig andra lösningar.

Bussa elever från Östermalm till Rinkeby, lotta ut alla Stockholms elever över hela stadens skolor. Men vilket parti vinner val på en sådan lösning, alldeles bortsett från allt elände det skulle till med för dem som bussas eller lottas långt bort?

En blandning som kräver tvång är knappast någon klok utväg.

Problemet är skillnaden mellan skolorna. Alla skolor borde vara bra. Men det fordrar insatser och styrning, som är svåra att förena med skolpengar som ska vara lika för alla.

 

Det är den fria etableringsrätten och den lika skolpengen som måste ge vika. Det är inte rimligt att låta vilka lycksökare som helst etablera sig. I stället måste kommuner och regioner få upphandla skolplatser och styra pengar dit de bäst behövs.

Den närmaste skolan ska vara tillräckligt bra för att alla föräldrar ska vara nöjda med den.

Inom ramen för upphandlingen måste upphandlarna få styra utbildningens inriktning. De måste kunna öka resurserna för skolor och lärare i utsatta områden, de kan avväga platserna på olika linjer mot arbetsmarknadens behov.

De ska ställa kvalitetskrav på utbildningarna, förankrade i de nationella proven eller andra mått som utförarna inte kan manipulera.

Att misslyckas med kvalitetsmålen ska vara en grund för att säga upp avtalen.

Det är några steg för att göra det bästa möjliga av dagens läge. Men i längden är det inte bra nog.

 

Utan bättre lärare och blandade städer kommer man inte att nå en varaktig förbättring.

När de bästa gymnasielärarna inte ens kommer upp i vad kvalificerade assistenter i departement och företag har i månadslön, då lever skolan på lånad tid.

Än så länge finns det många lärare som valde yrket på 1970-talet, när anseendet och framför allt lönen var bättre jämfört med andra yrken.

Det är hög tid att kommunerna signalerar att de bästa lärarna kan räkna med att få löner uppåt 45-50 000 kronor, och att man redan i årets lokala löneförhandlingar tar rejäla kliv i den riktningen.

 

När tillräckligt många bostadsformer blandas i samma områden ökar chansen att olika barn leker med varandra.

Om den nära skolan är tillräckligt bra kommer de att utbildas tillsammans. Därför är Malmö stads och Peabs småhusbygge i Herrgården i Rosengård i Malmö ett av skolvalsdebattens viktigaste inslag, inte minst därför att den utbildar några av områdets arbetslösa till byggare.

Och varför inte fler kom munala hyresrätter i Äppelviken?