Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Så kan kläder bli ett mindre miljöproblem

Det enda raka vore att staten inför producentansvar för kläder. Producenterna/importörerna får betala för hanteringen av avfallet.Foto: Anette Andersson

Slit-och-släng har gjort kläderna till ett av världens största miljöproblem. Med producentansvar kan Sverige bli spjutspets för återvinningen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I gamla bouppteckningar antecknar man ofta hur många skjortor liket ägde – två eller tre var det vanliga. Knappt fem meter svart kläde kostade på 1600-talet lika mycket som två välgödda stalloxar. På Karl XII:s tid kunde ryttarens uniform vara lika dyr som hästen.

Att kläderna var så kostsamma gjorde att de blev drivkraften i den industriella revolutionen. Det fanns pengar att tjäna på att göra tillverkningen mer effektiv. Mekaniska vävstolar och spinnrockar pressade priset på tyg, i sinom tid kom maskinsydda kläder. Prisraset gjorde kläder till en av våra vanligaste konsumtionsvaror. Numera köper vi minst lika många skjortor om året som vi förut hade kvar efter ett helt liv.

Textilindustrin sliter hårt på jorden. Omställningen från ull och lin till bomull och konstfiber innebär att kläderna lämnar djupa fotavtryck efter sig. Bomullsodlingarna gör av med mängder av vatten, kemikalierna som används vid tillverkning förgiftar jordar både vid tillverkningen och när de blir avfall, men framför allt hör textilindustrin till de stora energikonsumenterna, med en stor andel av de samlade utsläppen av klimatgaser.

Jag har en snygg T-shirt av småländsk gran från Filippa K.

År 2017 konsumerade Sverige 140 000 ton kläder och andra textilier, nästan 14 kilo per person. Mer än hälften slängdes i soporna. Och klimatavtrycket gör inte halt vid gränsen. Häromdagen jublade börsen åt HM:s kvartalsrapport – men det betyder att svenska klädföretag har en inverkan som går långt utöver den svenska marknaden.

Den framgångsrika industrin och den stora konsumtionen ger en bred bas för nästa steg. Sverige har goda förutsättningar att bli pionjär när det gäller att lindra textiliernas klimateffekter och miljöavtryck. 

Det finns redan ansatser. Second hand-butikerna blomstrar. Sydskånes Avfalls AB (Sysav) bygger anläggningen Siptex i Malmö som med infrarött ljus kan sortera 16 000 ton textilavfall om året. Renewcell i Kristinehamn kom förra året igång med en anläggning som kan ta emot 8 000 ton och leverera 7 000 ton återvunna bomullsfibrer. Varje kilo återvunna fibrer sparar tusentals liter vatten och rejält med utsläpp jämfört med att odla och producera nytt. Både branschen och Vinnova är inblandade. Södra och Domsjö producerar dissolvingmassa som kan ersätta textilfibrerna – jag har en snygg T-shirt av småländsk gran från Filippa K.

Men än så länge är det myrfjät jämfört med vad som skulle behöva göras. Det enda raka vore att staten inför producentansvar för kläder. Producenterna/importörerna får betala för hanteringen av avfallet. Det gynnar dem som slösar mindre med material. 

Med pengarna kan man bygga upp återvinningskedjor. En del kan gå till begagnatbutiker, men framför allt borde producentansvaret gynna anläggningar för återbruk. 

En bieffekt av det skulle kunna vara att svensk industri tog sig in på en ny marknad. Panthanteraren Tomra i Norge hör till de nordiska börsernas framgångssagor under senare år. Textilåtervinning borde vara nästa nisch när allt fler människor är beredda att gå till handling för klimatet och miljön. Sådana statliga regleringar kan hjälpa både näringslivet och miljön på traven.