Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Så får vi mer nytta av alla högutbildade

Arbetsmarknaden måste få chansen att bekanta sig med den kvalificerade utbildningens möjligheter, skriver Gunnar Wetterberg. Här: Uppsala universitet. Foto: TT NYHETSBYRÅN

De senaste årtiondenas nedrustning av praktiken har varit ett misstag.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Gnissel och strul i samhället och ekonomin beror ofta på trögheter och eftersläpning. För några år sedan började jag läsa vad Anders Böhlmark, Michael Tåhlin och Rune Åberg skrivit om tendenserna till överutbildning. 

De senaste årtiondena har vi utbildat allt fler allt längre, men antalet kvalificerade jobb inom arbetslivet har inte ökat lika snabbt. Till en början märktes det inte så mycket, eftersom många nyutbildade ersatte äldre långvägare, men nu börjar goda kvalifikationer skava mot tradiga arbetsuppgifter.

Det har synts i arbetslöshetsstatistiken. Under den senaste svackan var akademikerarbetslösheten större än under krisen i början av 1990-talet. Kontrasten är skarp mot retoriken. ”Utbildning! Utbildning! Utbildning!”, sa Tony Blair. Epigonerna har varit många, både här och på andra håll.

Arbetsmarknaden har fel

För 20–25 år sedan hade reflexen varit given. Dimensionera, spärra – till dess arbetsmarknaden tar vara på vad den erbjuds. Men det vore synd.

För det första är utbildning inte bara investering och humankapital. Det finns en rejäl dos konsumtion i det också. Du ska bli läkare, sade vägledaren när jag som gymnasist kom till Arbetsförmedlingen – men jag valde historia, så som jag hade velat ända sedan jag fick ”Förr i världen I-III” på mina första läsande födelsedagar.

I efterhand har en paradox slagit mig. Min avbrutna forskarutbildning har aldrig gett mig något jobb – men det har alltid varit historian som hjälpt mig att klara dem jag fått. Inom rimliga gränser tror jag det är klokt att låta alla läsa vad de vill, givet att de har de förkunskaper som krävs. I sinom tid kommer nog det lustfyllt lästa till glädje, även om det inte alltid syns i bnp och plånboken.

För det andra har arbetsmarknaden fel. Att inte ta vara på de högutbildade är ett stort slöseri. Den skolade och systematiska analysen gör det möjligt att komma på nya tillämpningar och använda resurserna bättre och mer effektivt.

Det är där trögheten kommer in. Många arbetsgivare begriper inte sitt eget bästa. En del vågar inte anställa välutbildade ungdomar som ”hotar” deras egen auktoritet, andra har inte själva den kunskap som krävs för att ge de nyanställda uppgifter som utnyttjar vad de kan.

Praktik kan ge mer nytta av doktorerna

Kanske är det tydligast när det gäller de forskarutbildade. Tidvis har disputerade haft högre arbetslöshet än akademiker med grundexamen. Cheferna har inte vant sig vid doktorer. I utredningsvärlden är det obegripligt. De disputerades metodkunskaper och förmåga att hitta nya vinklar och material befruktar det traditionella utredningsarbetet. Forskarnas rapporter är bättre underbyggda än det mesta vi tidigare gjort, men det stannar inte där. De ”smittar” också sina kolleger – fikabordseffekten av kvalificerad utbildning är inte fy skam.

Men arbetsmarknaden måste få chansen att bekanta sig med den kvalificerade utbildningens möjligheter. De senaste årtiondenas nedrustning av praktiken har varit ett misstag. Praktiken innebär att arbetsgivarna upptäcker vad utbildningen kan ge, studenterna blir mer motiverade – och lärarna får reda på vad de borde ha lärt ut. Det gäller för grundutbildningarna, men också för forskarna. Det behövs miljarder för att uppnå forskningsprocenten, men några hundra miljoner som brygga till arbetslivet skulle kunna öka effekten – kanske ett eller ett par betalda praktikår i förlängning av doktorandtjänsterna?

Skogsbränderna var värre för. Gunnar Wetterberg berättar om den svenska skogen.