Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

S måste sluta motarbeta a-kassa för alla

A-kassan måste bli en del av den allmänna socialförsäkringen, menar Gunnar Wetterberg.Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN
A-kassan är en morot för den fackliga anslutningen. Det är en viktig förklaring till Socialdemokraternas motstånd mot obligatorisk a-kassa.Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT NYHETSBYRÅN

A-kassan måste bli obligatorisk. Alldeles för många ramlar mellan maskorna i gigekonomin.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När jämlikhetskommissionen lade fram sitt betänkande tussade Studio Ett ihop SSU:s ordförande Philip Botström med Muf:s Benjamin Dousa. Botström visste inte till sig av förtjusning över betänkandets förslag – med ett undantag. När programledarna pressade honom om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring vred han sig som en mask. Det viktiga var inte ett obligatorium, det räckte med att se över kvalifikationsreglerna så att det blev lättare att bli med och få ersättning, menade han.

Det är en (S)tåndpunkt med hävd. Banden mellan facket och a-kassan har varit mycket täta. I många förbund har det varit obligatoriskt med medlemskap i båda. A-kassan är en kartell för att hindra att arbetslösa dumpar lönerna, förklarade en gång en facklig veteran för mig. Jo, det var tanken från början – och den blev inte sämre än att staten så småningom stod för mer och mer av finansieringen.

A-kassan blev en morot för den fackliga anslutningen. I dag är banden formellt klippta. Man behöver inte längre vara med i facket för att få vara med i a-kassan. Men i praktiken är det nog fortfarande så. Facken befarar att anslutningen skulle minska om a-kassan inte längre var frivillig. Det skulle tära på den svenska arbetsmarknadsmodellens legitimitet – om alltför få är med i facket, vilken trovärdighet har då avtalen?

Men det argumentet håller inte längre. A-kassan är utformad för en arbetsmarknad där stabila, fasta anställningar är regel. Under de senaste årtiondena har de korta påhuggen, visstidarna och frilansarna blivit allt fler. Coronakrisen visade hur utsatta många av dem är när arbetslösheten slår till. 

Det viktiga är att laga de värsta revorna i samhällets skyddsnät mot inkomstbortfall.

Statsmakterna har hanterat krisen genom att tillfälligt göra reglerna mer generösa. Inför höstens budgetförhandlingar har detta spelats upp som en av konflikterna mellan januaripartierna. C och L väntas kräva en återgång till stramare regler, S och MP vill permanenta lindringarna.

Men detta är inte huvudfrågan. Det viktiga är att laga de värsta revorna i samhällets skyddsnät mot inkomstbortfall. A-kassan måste bli en del av den allmänna socialförsäkringen, med trygghet för alla arbetande, oavsett anställningsformer och uppdragsgivare.

Det kommer att kosta. På den punkten är jämlikhetskommissionen inte särskilt övertygande. Den luddar ihop avtalsförsäkringar och de kompletterande inkomstförsäkringar som allt fler fack erbjuder. Kommissionen resonerar om att höjda arbetsgivaravgifter för obligatoriet lindras av minskade kostnader för avtalsförsäkringarna. Så fungerar inte avtalen – om ett fack har avstått löneutrymme för en försäkring som inte längre behövs, så vill man ha kompensation för det på något annat område. Det är en praxis som etablerades i samband med sjukförsäkringen och ATP på 1950- och 1960-talen.  

Men det är en kostnad som är värd att ta. Det närmaste årtiondets omställningar underlättas av ökad trygghet. På marginalen borde obligatoriet också betyda att fler redovisar sina inkomster för att bli berättigade till ersättning. Som motmedel mot den svarta ekonomin skulle obligatoriet göra samma nytta som RUT och ROT har gjort i det avseendet.