Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

S är på väg att upprepa ett historiskt misstag

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi, S, driver frågan om ett pensionstillägg som ska finansieras via statsbudgeten.Foto: ERIK SIMANDER / TT / TT NYHETSBYRÅN

De senaste turerna kring pensionerna är beklämmande. Varför är det så svårt att vårda långsiktiga system?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

År 1944 motionerade pappersarbetaren och riksdagsmannen Oskar Åkerström om tjänstepension åt arbetare. Det fanns ett frivilligt system för tjänstemän, men inget för LO-grupperna. Motionen var på väg mot avslag, men Per Albin Hansson övertalade sina partikamrater att ena riksdagsutskottet om bifall.

Astronomen Olof A. Åkesson, generaldirektör för Försäkringsinspektionen, sattes att utreda hur det skulle gå till. Hans två utredningar, Åkesson I och II, som de kom att kallas, föreslog ekonomiskt hållbara lösningar som ganska snabbt skulle ge tjänstepensioner åt alla löntagare.

Sedan gick det politik i frågan. Statsminister Tage Erlander begrep att pensionerna kunde vinna val åt en trängd socialdemokrati. Statssekreteraren Per Eckerberg ledde en pensionsberedning där partierna stångades om pensionärernas gunst. De borgerliga förespråkade rejäla grundpensioner med frivillig överbyggnad, socialdemokraterna ville ha ATP.

Resultatet blev – både-och. Med stökiga majoritetsförhållanden i riksdagen gick båda sidors maxbud igenom. Sedan blev det ännu värre. Nya förmåner byggdes in, utan att avgifterna höjdes. Medan ekonomin försämrades i oljekrisens spår beslöt man 1975 att sänka pensionsåldern från 67 till 65 år.

På 1980-talet begrep fler och fler att generositeten blivit ohållbar, men de politiska partierna hade svårt att samla sig till en ändring. Först med 1990-talskrisen blev omstarten möjlig. Som ansvarig för Långtidsutredningen 1992 var jag med om att publicera den kloke analytikern Stefan Ackerbys modell för en övergång till ett nytt system.

De senaste turerna påminner kusligt mycket om 1950-talets försök att vinna val med pensionerna som fläskben

Ackerbys förslag anammades av den parlamentariska pensionsarbetsgruppen och blev utgångspunkten för den lösning som man till slut enades om. Det finns en hel del likheter mellan den och den modell som Åkesson tog fram. I tio-femton år skördade Sverige mycket beröm för att ha åstadkommit ett hållbart pensionssystem. Pensionsarbetsgruppen fick i uppdrag att vårda långsiktigheten. Inga förändringar skulle göras utan att alla var överens.

Men de senaste turerna – där Socialdemokraterna är på väg att driva igenom ett pensionstillägg som finansieras direkt via statsbudgeten – påminner kusligt mycket om 1950-talets försök att vinna val med pensionerna som fläskben. Vill det sig illa kan vi vara på väg mot de tyska, franska och italienska erfarenheterna av hur svårt det är att komma ur generösa löften till pensionärskullar som vuxit systemen över huvudet. Måste pensionssystem gå mot kollaps, innan det blir politiskt möjligt att förändra dem? Är vi dömda till pensionsreformer vart 40-50:e år, med hela den osäkerhet det innebär för alla berörda?

Det är inte nödvändigt att hamna där. I bästa fall kan parterna ta det ansvar som partierna springer ifrån. Om några veckor börjar avtalsförhandlingarna. Då borde avtalspensionerna hamna högt på dagordningen. Med höjda generella avsättningar kan alla löntagare få utdelning på ett långt arbetsliv, även i låglöneyrken. Systemen borde öppnas för gigekonomins frilansar och egenföretagare. 

Med kloka förhandlingslösningar kan det allmänna pensionssystemet fredas från klåfingriga valstrateger. Det är långsiktighet och stabilitet som tryggar en dräglig ålderdom.

 

Gunnar Wetterberg har skrivit om pensionernas framväxt och utveckling i ”Medelklassens guldägg. Från SPP till Alecta 1917–2017, Dialogos”.