Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Riksdagens orealistiska drömmar hotar välfärden

Socialförsäkringarnas generösa inkomstmål kom till i mitten av 1950-talet, när reallönerna var lägre och färre kvinnor jobbade. (Bild från Arne Mattssons Damen i svart, 1958)Foto: SANDREW

Krossa trepartisystemet! Stuprören i svensk politik är ett hot mot välfärden.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Mycket av våndan inför höstens val handlar om att det sitter åtta partier i riksdagen. Fragmenteringen hotar regeringsdugligheten.

Men i ett längre perspektiv är ”trepartisystemet” också ett bekymmer för välfärden. Kommunernas och landstingens självstyre är en del av den svenska modellens styrka, men den har en påtaglig nackdel. På välfärdens område har den delat in svensk politik i tre partier: socialförsäkringspartiet i riksdagen, sjukvårdspartiet i landstingen och övrigpartiet i kommunerna. 

I sina sämsta stunder ser var och en bara till sitt. I den stora socialförsäkringsutredningen häromåret hängav sig riksdagspartierna åt vackra formuleringar om att återställa socialförsäkringarna till fornstora andelar av löntagarnas inkomster. Kruxet är bara att höjda reallöner gör detta hart när oöverstigligt. 

Ändå lovade senast Socialdemokraterna att höja pensionerna till 70 procent av slutlönen. Gudskelov utan tidsgräns och utan förankring i pensionsarbetsgruppen – men anden har sluppit ur flaskan, och ve den stackare som ska knö in den igen.

Socialförsäkringarna gröper ur välfärden

Landstingen spelar Svarte Petter med kommunerna om de ”färdigbehandlade” patienterna. Istället för att kommuner och landsting samarbetar om de äldres bästa, ser alltför många bara till sig och sitt. Bättre sandning på trottoarerna kan rädda många ortopedtimmar i vinterhalkan, men vad har kommunerna för omedelbar glädje av det? 

Ett av de bästa initiativen för att öka samarbetet var äldrevårdscentralerna i Hökarängen och norr om Stockholm för en del år sedan – men det borgerliga landstinget tyckte det var viktigare med den ideologiska vårdvalsmodellen, och lade ner en klok modell.

Ytterst handlar det om hur skatteutrymmet ska växa och fördelas. När socialförsäkringspartiet vill låta utgifterna växa med lönerna (och mer än det, för att komma ikapp) tar det skatteutrymme som skolan och sjukvården skulle behöva. Med de demografiska påfrestningarna på den offentliga sektorn borde det vara rimligt att göra tvärtom. 

Skatten på arbete kan höjas

Socialförsäkringarnas inkomstmål kom till i mitten av 1950-talet, när reallönerna var lägre, kvinnorna i arbetskraften färre och inkomsterna mer ojämnt fördelade än nu. Den breda medelklassen har i dag betydligt bättre förutsättningar att bygga buffertar – samtidigt som de flesta skyggar för tanken att låta betalningsförmågan avgöra vilken skola och sjukvård vi får. 

Det borde riksdagspartierna betänka, och stödja kommunerna och landstingen medan nyanlända och 40-talisterna behöver det.

Risken är annars att kommun- och landstingspartierna tar saken i egna händer och höjer sina skatter. Det vore betydligt värre, eftersom de bara har skatten på arbete att ta till. Tyvärr får de då praktiskt taget all glädje av höjningen, medan de negativa effekterna på arbetsutbudet vältras över på riket. 

Med den nya regeringsformen 1974 slopade vi den säkerhetsventil som lindrade trepartisystemets avigsidor. I riksdagens första kammare satt många tunga landstings- och kommunpolitiker, som regeringen tvingades jämka sina förslag med. I dag är det inte många riksdagsledamöter som för skolans, vårdens och omsorgens talan, när socialförsäkringarna gör sig breda. 

När fan blir gammal, önskar han första kammaren åter.

 

Läs också:

De broilers som styr Sverige behöver livserfarna kolleger