Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Riksdagen måste sluta göra regeringens jobb

Är styret på väg att skifta från Rosenbad till Helgeandsholmen?
Foto: OLLE SPORRONG

Riksdagen ska inte regera. Egna utredningar och egna lagförslag är en farlig väg att gå. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Frihetstiden har ett oförtjänt gott rykte i svensk historia. Linné och fru Lenngren kastar ett lärt och vittert ljus över århundradet. Under första halvan av 1900-talet slogs statsvetaren Fredrik Lagerroth mot Gustaf V:s borggårdstal 1914 och mot den bruna faran med frihetstidens riksdag som tillhygge.

Men det fanns en annan sida. Riksdagens ständer tog sig mer och mer makt. De lade sig i domstolarnas rättskipning, de ändrade myndigheternas beslut, de hotade nationalekonomen Pehr Niclas Christernin med åtal, när denne hävdade att inflationen berodde på att Riksbanken tryckte alldeles för många sedlar. Riksdagen och dess främsta organ, sekreta utskottet, tog över mer och mer av rikets styrelse från riksrådet, den dåtida regeringen.

Det spårade ur. När kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika planerade en statskupp 1756 slog ständerna tillbaka och halshögg hovmannen Eric Brahe, rikets främste greve. Men knappt 20 år senare gjorde deras son Gustav III om försöket, och då gitte knappast någon säga nej. Ständerväldet kollapsade, kungamakten tog över.

Gamla dumheter ska tjäna som läxa, inte som föredöme.

Vid statsvälvningen 1809 vände sig den nya tidens män både mot ständerväldet och mot Gustav III:s kungamakt. Inget av detta ville man ha tillbaka. 1809 års regeringsform införde en tydlig och bestämd maktdelning – kungen och hans regering skulle styra riket, riksdagen granska och ta ställning till Kungl. Maj:ts förslag.

När den nya regeringsformen trädde i kraft 1974 höll den på rollfördelningen. I sjätte paragrafen definieras regeringens roll: 

”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.” 

Den fjärde paragrafen säger: 

”Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning.”  

Det är 1809 års arbetsfördelning. Men i dag håller läxan från frihetstiden på att glömmas bort. De senaste åren har utskottsinitiativen blivit fler och fler, de hoppande majoriteternas sätt att skriva regeringen på näsan vad den ska göra. I början av maj tillsatte socialutskottet en egen utredning om placerade barns och ungas rättigheter, med uttryckligt uppdrag att föreslå ny lagstiftning. 

Någon vecka senare förklarade Tobias Billström (M) att riksdagen behövde mer resurser och fler tjänstemän för att kunna agera ännu mer.

Det tummar på regeringsformens anda. Sammanblandningen är lika farlig och kortsynt som den var på 1700-talet. Det är regeringskansliet som är byggt för att styra riket. Där kan olika departements synpunkter och kunskaper brytas mot varandra. I gemensam beredning kan finansdepartementet lägga sin syn på kostnaderna. 

En sådan apparat kan riksdagen inte bygga upp. Det borde den inte heller försöka göra. Att förbereda lagar på två olika håll bäddar för felgrepp och kollisioner. 

Risken är stor att dagens regeringspartier skulle fortsätta på samma väg, om de hamnar i opposition. Spåren efter budgetprocessens urgröpning förskräcker – i opposition blir alla medel tillåtna, hur skadliga de än är. 

Men regeringsformen måste respekteras. Gamla dumheter ska tjäna som läxa, inte som föredöme. Är riksdagen missnöjd ska den väcka misstroendevotum, inte bygga upp en motmakt i utskottens kanslier.


Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Han har skrivit om frihetstiden i ”Från tolv till ett. Arvid Horn 1664–1742” (Atlantis). Läs fler av hans texter här.