Gunnar Wetterberg
För ett par veckor sedan publicerade Klimatpolitiska rådet sin årliga uppföljning av de klimatpolitiska målen. Det var en ganska snäll rapport: den tyckte att den klimatpolitiska redovisningen höll måttet, den berömde regeringen för att den samlat ett antal statsråd i ett klimatkollegium – men ändå går allting alldeles för långsamt.
Rapporten pekade framför allt på behovet av att samordna alla statens myndigheter. Det var nästan så att jag undrade om rådet spelade under täcket med Sveriges Radio. Samma morgon som rapporten släpptes ägnade sig Vetenskapsradion åt många länsstyrelsers kritik av Trafikverkets utbyggnadsplan på 800 miljarder fram till mitten av 2030-talet. Verket självt bedömer att utbyggnaden ska leda till att utsläppen minskar – med en procent…
Den samlade styrningen av statens insatser är ett problem. Problemet ligger i regeringens knä. Klimatpolitiska rådet tackar regeringen för att flera statsråd möts i ett kollegium – men jag undrar om rådets professorer och docenter vet hur det egentligen går till när regeringen styr riket. Grandiosa kollegier i all ära – men det är tjänstemännen i departementen som ska utföra det jobb som måste göras.
Och departementen är statsförvaltningens värsta stuprör – där tjyvhåller var och en på information för att vinna fördelar mot de andra. Formellt är Regeringskansliet en enda myndighet, men i praktiken är varje departement ett kungarike för sig. Det dagliga arbetet leds av 35-40 statssekreterare, många av dem med ganska liten erfarenhet som arbetsledare.
Då skulle Regeringskansliet bli en sammanhållen enhet utan konstlade departementsgränser,
I detta tar klimatet stryk – och lika illa är det för pandemin, och för Gudrun, och för tsunamin – eller vilken övergripande samhällsfråga ni vill. Gång på gång har regeringens olika departement misslyckats med att samlas till de åtgärder som behövs.
I den bästa av alla världar skulle Regeringskansliet backa till före departementsreformerna 1840 och 1965. Reformen 1840 styckade upp det gamla kansliet i olika departement. Reformen 1965 slog samman departementens stora expeditionschefsavdelningar – där det mesta av jobbet gjordes – med statssekreteraravdelningarna, som skötte den politiska sidan av arbetet.
Då skulle Regeringskansliet bli en sammanhållen enhet utan konstlade departementsgränser, ledd av opolitiska tjänstemän som bryggar över mellan regeringsskiftena. Så leds ministerierna i Danmark och Storbritannien, och det är bra för kontinuitet, professionalism och långsiktighet i arbetet. Till sin hjälp skulle varje statsråd kunna ha en grupp politiska hjälpredor med en statssekreterare i spetsen. Regeringen skulle beställa propositioner och annat material från det sammanhållna kansliet, men det skulle vara den professionella ledningsgruppen som organiserade arbetet.
Men till dess måste regeringen hitta organisationsformer som ger klimatarbetet större kraft. Det mest effektiva vore att inrätta en klimatenhet nära finansdepartementets budgetavdelning. Det är där den mest systematiska samordningen av departementen sker – och det är där pengarna finns. Då skulle finansministern få dela det direkta ansvaret för klimatarbetet med miljöministern – och då skulle de nödvändiga insatserna få mer tyngd och kraft än med dagens splittrade insatser.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.