Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Priset slår rakt ner i biståndsdebatten

Ekonomipriset går till ansats för att mildra global fattigdom.
Biståndet skulle tjäna på att Sida och de FN-organ som Sverige stöder använder ekonomipristagarnas metoder.Foto: YAHYA ARHAB / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Årets ekonomipris är en gudagåva till biståndet. Tack vare Esther Duflo och hennes kolleger kan mer pengar hamna rätt.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Årets pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går till Abhijit Banerjee, MIT, Esther Duflo, MIT och Michael Kremer, Harvard. 

De första kommentarerna är givna. För första gången sedan Ellinor Ostrom (2009) får en kvinna priset. Duflo är dessutom ung (46 år) och från Frankrike, vilket avviker från mönstret, även om hon är verksam vid ett amerikanskt universitet. Däremot borde det inte vara alldeles oväntat – hon fick John Bates Clark-medaljen 2010, de amerikanska ekonomernas pris till den främsta forskaren under 40 år. Med årets pris blir hon den trettonde medaljvinnaren som senare också fått ekonomipriset.

Bekämpar global fattigdom

Men det är motiveringen för priset som är mest intressant. Pristagarna belönas för sitt arbete med att urskilja vilka åtgärder som är mest effektiva för att bekämpa global fattigdom. Därmed kliver de rakt in i den debatt, där u-hjälpens legitimitet är satt i fråga och allt fler vill gå ifrån enprocentmålet för det svenska biståndet.

Deras viktigaste insatser är att de utformat fältförsök och fältstudier, som testar olika ingrepp och förfinar dem för att ge bättre resultat. I den vetenskapliga bakgrunden till priset nämns framför allt deras forskning om utbildning och hälsovård i u-länder, men också deras undersökning av mikrokrediter, där bedömningen är att de inte haft någon större effekt, trots att de belönades med Nobels fredspris 2006. 

Flera studier handlar om skolor i u-länder. De betonar lärarnas betydelse för att få goda resultat. Det viktiga är att lärarna är kvalificerade – och att de är närvarande. Lärarnas frånvaro från skolan ligger ofta på 20 procent. Om man dessutom räknar in den tid när de visserligen är där, men inte undervisar, så kan frånvaron stiga till 40 procent. Då hjälper varken större resurser eller mer pengar till läroböcker – det är viktigare med åtgärder för att få lärarna på plats.

Mindre klasser verkar inte heller ha så stor betydelse, men däremot att dela in eleverna efter deras förutsättningar. Då kan lärarna anpassa undervisningen efter hur mycket de kan.

Sida kan lära

När det gäller hälsoprogram är avgifter ett problem, även om de är låga. Att förmå människor att ta avmaskningspiller bedöms som en av de mest effektiva biståndsinsatserna man kan göra, men risken att människor avstår från dem är stor, om de måste betala.

Legitimiteten för det svenska biståndet har tagit stryk av rapporter om mottagarfonder som slösat pengar på styresmännens privata lyx och andra missförhållanden. Biståndet skulle tjäna på att Sida och de FN-organ som Sverige stöder använder Duflos, Banerjees och Kremers metoder. Det handlar både om att ta till sig forskningsresultaten för att prioritera och utforma projekt, men också – ännu viktigare – att utnyttja deras metoder för att undersöka effekterna av andra slags projekt.

Men då måste det finnas folk att göra det. Statsmakterna har sedan länge försökt dela ut så många miljarder med så få handläggare som möjligt. Det håller inte. Visst låter det bra att hålla byråkratin kort, men de är så svårt att utforma meningsfullt bistånd att uppföljningen måste få de resurser som behövs. Det vore det bästa sättet att dra nytta av Esther Duflos forskning.

 

Fotnot: Skribenten är ledamot av Kungl. Vetenskapsakademien och deltog i prisbeslutet.