Gunnar Wetterberg
Den sociala ingenjörskonsten behövs för att politiken ska bli verklighet. Kloka politiker formulerar goda visioner, men djävulen sitter i detaljerna. Därför har statsråden sina departement, medarbetare med koll på paragrafer och på hur incitamenten ska riggas. När samspelet mellan politiker och tjänstemän inte fungerar rinner goda föresatser ut i sanden – om det inte går käpprätt åt skogen.
När jag började i regeringskansliet 1975 fanns det ett par tusen tjänstemän, inberäknat de många hundra på ambassaderna och konsulaten utomlands. De politiska tjänstemännen var få, det fanns bara någon enstaka pressekreterare (Hans Dahlgren!), och inte ens alla statssekreterare hade partibok.
Statsråden mötte sina tjänstemän dagligen och stundligen, och stötte och blötte sina tankar till beslut, direktiv och propositioner.
Häromdagen såg jag i en platsannons att kansliet numera har 4 700 anställda. De utlandsanställda har blivit färre, men de politiska staberna har mångdubblats. Talskrivare, brevskrivare och ”politiskt sakkunniga” svärmar som Egyptens gräshoppor, och tar alltmer av statsrådens tid. Politiska kannstöperier har tagit mycket av den praktiska regeringskonstens plats. Det är mer än det oklara parlamentariska läget som bär skulden för de senaste mandatperiodernas uteblivna reformer.
Jag tror att utförslöpan började i mitten av 1970-talet. Det var då de politiska tjänsterna började bli fler, först kring regeringskansliet och de centrala partiapparaterna, sedan även i kommuner och landsting. En del av mina jämnåriga lämnade sina studier och klev rakt in i politiken.
Mot broilrarnas blöta fingrar kämpar klokskapen förgäves.
I dag har broilrarna tagit över. Alla politiskt sakkunniga är inte broilers, det finns ministrar som tar till sig medarbetare som är väl kvalificerade inom området, men många gånger är politisk fiffighet huvudsaken. Karriärvägen går från ungdoms- och studentförbunden in i talskrivar- och sakkunnigvärlden, ofta till betydligt bättre lön än andra 25-åringar kan hoppas på.
Sedan följer fem-tio års harvande, ibland med något mellanspel på en tankesmedja eller i någon näringslivets eller arbetarrörelsens organisationer. De mest vällyckade blir kommunalråd, riksdagsledamöter eller statssekreterare runt 35, för att landa som statsråd eller kommunstyrelsens ordförande vid 40. Efter fem-tio år väntar det stora klippet som lobbyist, ofta i osund närhet av de tidigare uppdragen.
Det leder till många etiskt tveksamma situationer, men det är också farligt för statskonstens effektivitet. Ju fler de politiska tjänstemännen blir, desto mer ogenomtränglig blir den bubbla som omger statsråden. När ministern i sin vardag träffar så många som tycker likadant som han själv, var ska då ifrågasättandet och omprövningen komma ifrån?
När departementstjänstemännens sakkunskap hamnar i skymundan blir den sociala ingenjörskonsten lidande. Åtskilliga av dagens problem skulle kunna hanteras med slugare regelverk och incitament. Lagrådet stönar över hur fingerfärdigt duttande skapat obalans i brottsbalkens straffskalor.
Mot broilrarnas blöta fingrar kämpar klokskapen förgäves.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.