Gunnar Wetterberg
Strax före jul presenterade lobbyisten och förra statssekreteraren Catharina Håkansson Boman (C) sin utredning om strandskyddet på DN Debatt.
Ett par dagar senare kom ett genmäle från en av utredningens experter, Torgny Håstad, tidigare justitieråd men också mångårig ordförande i Svenska Turistföreningen.
Stillsamt men förödande räknar han upp utredningens tillkortakommanden.
Utredaren har inte utrett hur dagens dispensmöjligheter utnyttjas. Hennes förslag innebär att skyddsreglerna i exploaterade områden luckras upp. Och klimatanpassning längs Skånes kuster riskerar att prioriteras ned, menar Håstad.
Hårdast går han åt förslaget till förment skärpning av strandskyddet:
Förslaget är: ”I områden där exploateringsgraden är hög och efterfrågan på mark för bebyggelse är stor eller i vattenområden av särskild betydelse för djur- och växtlivet ska första stycket [om vad som utgör ett särskilt skäl] tillämpas särskilt restriktivt.” Även bortsett från att alla ”och” bör bytas mot ”eller” och vice versa, är förslaget illa utformat.
Sug på den! ”Alla ’och’ bör bytas mot ’eller’ och vice versa.” Kan en gammal professor i civilrätt – för det är Håstad också – bli mer förintande?
Utredningen om strandskyddet är en Jök-unge, en av de utredningar som kommit ur januariavtalet mellan regeringspartierna, Centern och Liberalerna.
Det var redan från början givet vad den skulle komma fram till, uppgiften var bara att ta reda på hur det skulle göras.
Hur lätt blir det att rekrytera kvalificerade utredare, om man riskerar en sådan skändning?
Om Håstad har fog för sin kritik, så riskerar förslaget att kasta ut barnet med badvattnet – strandskyddet försämras där det behövs, trots att det uttalade syftet var ett annat.
Utredningsväsendet är en av det svenska statsskickets stöttepelare. Ända sedan 1800-talet har viktiga frågor blivit genomlysta i stora utredningar – ibland parlamentariskt sammansatta, ibland med ämbetsmän som ansvariga, alltid med sakkunniga sekretariat för att vända och vrida på tänkbara lösningar.
Sedan har utredningarna gått på remiss till myndigheter, kommuner, organisationer och alla intresserade berörda.
Vid ett seminarium med landets ledande jurister formulerade förre näringsministern och justitierådet Sten Heckscher några uppföranderegler:
När utredningen väl kommer, i bästa fall på utsatt tid, ska produkten hanteras med respekt. Det mottagande statsrådet bör avstå från att genast ge besked om vad som ska eller inte ska genomföras. Remissförfarandet är värdefullt och ska avvaktas, och bestämda besked innan det genomförts äventyrar remissinstansernas engagemang.
Men i Jök-ungarnas tid trampas statskonstens folkvett under fötterna.
När justitierådet Gudmund Toijer i somras lade fram sin utredning om arbetsrätten sågades den omedelbart av Stefan Löfven, som förklarade att utredningen inte levt upp till sina direktiv.
Hur lätt blir det att rekrytera kvalificerade utredare, om man riskerar en sådan skändning? Goda utredningar är ett sine qua non – ”utan vilket icke” – för att riket ska kunna styras med klokskap och eftertanke.
Kortsiktiga politiseringar riskerar att gå ut över riksstyrelsens långsiktiga kvalitet.