Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Politikernas löner måste höjas rejält

Hellre färre men bättre! Höj riksdagslönerna med 50 procent, betala höjningen genom att slopa 148 mandat.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Häromveckan dog Lee Kuan Yew, Singapores grundare – som suverän stat – och mångårige premiärminister. Han gjorde många säregna och ibland direkt motbjudande saker.

Men när dödsrunorna summerar utfallet är de ändå ganska positiva. Singapore gick från att vara en utsatt del av Malaysia till att bli ett av Asiens rikaste och teknologiskt mest avancerade länder.

 

I runorna skymtade en hörnsten i framgången: Lees kamp mot korruptionen. Statens tjänare skulle ha så höga löner att de inte hade råd att bli korrumperade. Singapores ministrar är de bäst betalda i hela världen. I april 2007 fick premiärminister Lee Hsien Loong – gamle Lees son – påökt till 3,1 miljoner dollar i årslön, drygt fem gånger så mycket som president Bush.

Lite för bra även för Singapore! För några år sedan kopplades grundlönen till de 1 000 bäst betalda löntagarna i staten – med ett avdrag på 40 procent ”som ett tecken på den uppoffring som hör till den politiska tjänstgöringens etos”. Det blev ändå ganska skapligt: drygt 1,1 miljoner dollar om året. Till detta kom en bonus som baserades på mål för Singapores bnp, den allmänna inkomstökningen – men också på arbetslösheten och inkomsten för de 20 procent fattigaste.

 

Risken för korruption är knappast det starkaste skälet att höja de svenska politikernas och ledande statstjänstemännens löner. Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet är två finurliga mekanismer, som Singapore borde avundas oss. De hjälper till att hålla den offentliga maktutövningen i herrans tukt och förmaning.

Men Lees önskan att dra till sig kompetenta politiker och höga statstjänstemän är relevant även för Sverige. När de många politiska sekreterarna och sakkunniga infördes från 1970 och framåt öppnades plötsligt en kortsiktigt lysande karriärväg för många ungdomsförbundare. De nya politiska springschasjobben var långt bättre betalda än vad de flesta av deras jämnåriga kunde drömma om.

 

Numera dominerar de överåriga ungdomsförbundarna mycket av riksdagen och regeringen. Många har varit yrkesverksamma i politiken sedan de knappt var torra bakom öronen.

Det har ett pris. Jämfört med den förkättrade första kammarens ansamling av professorer, generaldirektörer, chefredaktörer och luttrade ombudsmän är livserfarenheten och bildningen i dagens riksdag på en oroande låg nivå.

Löneparadoxen är antagligen en del av förklaringen. Springschasarna är bra betalda – men många yrkesskickliga män och kvinnor har betydligt bättre betalt än en riksdagsledamot. Lönerna för ministrar och generaldirektörer är bedrövliga, inte bara jämfört med näringslivets vd-ar, utan också i förhållande till tämligen beskedliga kommunikationsnördar och redovisningskonsulter.

 

Överbetalda unga, underbetalda medelåldringar är en dålig kombination. Höj riksdagens och regeringens löner med 50 procent! Några knallhattar skulle få mer än de förtjänar, men det kan man motverka genom att samtidigt banta riksdagen till 201 ledamöter. Arbetet skulle bli effektivare, krympningen skulle betala lönehöjningen – och politiken kunde lättare locka till sig den kompetens och yrkeserfarenhet som så väl behövs.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!