Gunnar Wetterberg
Den offentliga sektorn är en väldig arbetsgivare. Var tredje svensk – 1,6 miljoner människor – arbetar i stat, kommun, regioner eller deras bolag.
Det syns i budgetarna. När jag arbetade på Kommunförbundet var tumregeln att två tredjedelar av alla kommunernas utgifter var kopplade till personalen. Tendensen är densamma inom hela sektorn – försvaret med sina vapensystem hör till undantagen.
Det speglar verksamheten. Om den offentliga sektorn ska klara sina uppdrag beror till avgörande delen på personalen.
Egentligen är det något som alla vet om. Hur ska skolan lyckas när lärarutbildningarna har svårt att dra till sig duktiga sökande? Hur ska vården fungera när kvalificerade sjuksköterskor blir butiksföreståndare i klädkedjorna? Smittspridningen inom äldreomsorgen sade allt om priset för personalomsättningen i hemtjänsten och på de särskilda boendena.
Domstolarna och åklagarväsendet har svårt att hävda sig mot advokatbyråerna. Universiteten och högskolorna är statens största verksamhet, mätt i anställda – men det märks sannerligen inte när regeringen och oppositionen utser ministrar och talesmän.
Men allt rinner av politiken som en gås. På något märkligt sätt klarar sig ministrar och kommunalråd undan ansvaret för den offentliga personalpolitikens haveri. Det går inte ens att riktigt peka ut vem som har ansvaret. Förr i världen fanns det en löneminister i regeringen och ett personalborgarråd i Stockholms stad. I dag är det mycket mer diffust. Det klyschiga svaret är förstås att nu ska alla bry sig – men allas ansvar betyder ofta ingens. Och så är det i det här fallet.
Medborgarna förtjänar något mycket bättre. Det är deras välfärd som drabbas av den bedrövliga/obefintliga personalpolitiken.
Region Stockholm har gett dumsnålheten ett ansikte. Det är obegripligt hur finansregionrådet Irene Svenonius, M, kan skryta med 5,8 miljarder i överskott, samtidigt som personalflykten är det största hotet mot pandemihanteringen. När sjuksköterskor och läkare står med flera månaders komp och outtagen semester, då borde ansvariga politiker skämmas ögonen ur sig. Alternativet för många blir att säga upp sig för att få ut den lediga tiden, som så många så väl behöver – och då biter snålheten sig själv i svansen, när ont blir ännu värre.
Kanske är förklaringen att så få politiker själva har någon erfarenhet av att leda professionella arbetslag. Om ett stort företag slarvade så gruvligt med sin personalvård som staten, regionerna och kommunerna, då skulle det mycket snart straffa sig på sista raden i resultaträkningen. Men sambandet mellan kvalitet och ekonomiskt resultat är utsuddat i den offentliga sektorn. I perversa fall är det rentav omvänt.
Det finns många duktiga chefer i den offentliga sektorn, som gör sitt allra bästa för att hålla modet uppe bland medarbetarna och värva skickliga och lovande ersättare när någon slutar. Men de kan inte trolla med knäna, när dumsnålheten begränsar förutsättningarna att hålla en rimlig bemanning och erbjuda goda arbetsvillkor.
Medborgarna förtjänar något mycket bättre. Det är deras välfärd som drabbas av den bedrövliga/obefintliga personalpolitiken.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.