Gunnar Wetterberg
Sedan en tid tillbaka har Daniel Suhonen drivit pensionsfrågan som valvinnare för socialdemokratin. Var tredje väljare är beredda att byta till ett parti som driver på för en reformering av det svenska pensionssystemet, trumpetade tankesmedjan Katalys ut för några veckor sedan.
Suhonen har manat Löfven att ordna folkomröstning om pensionerna. Nyligen lade han och Byggnads ordförande Johan Lindholm fram ett förslag till nytt pensionssystem på DN Debatt. Enligt deras egna beräkningar skulle det nya systemet kosta 76 miljarder kronor.
I början av sin artikel hänvisar Lindholm och Suhonen till några alarmistiska undersökningar om hur illa ställt det är för dagens och framtidens pensionärer, med pensionärsorganisationen SPF:s varning för 300 000 fattigpensionärer som utropstecken. Det gemensamma för dessa undersökningar är att de underförstått utgår från att den allmänna pensionen är allt vad framtidens pensionärer har att leva på.
Så är det förstås inte. De allra flesta har avtalspensioner ovanpå den allmänna pensionen. Många fortsätter att arbeta efter pensionen, ibland mycket, ibland lite grann. En del har sparat i egna pensionsförsäkringar. Ett par veckor före Katalys/Byggnads debattartikel hade Alecta – som förvaltar en stor del av parternas ITP-system – publicerat en rapport om pensionärernas samlade ekonomi. Rapporten byggde på SCB:s och Alectas analys av inkomsterna för tre miljoner svenskar i åldern 55 till 85 år.
Analysen ger en helt annan bild än den som Suhonen larmar om. Den allmänna pensionen är bara en del av ett större helt. De fattigaste pensionärerna får ofta en högre inkomst än före pensionen, tack vare garantipension och bostadstillägg. Dessutom täcker Alectas studie bara inkomsterna – till detta kommer att många fyrtiotalister äger bostäder som de köpte till den reglerade ekonomins låga priser och sedan amorterat med inflationens hjälp.
Pensionshöjningarna spelar på stora väljargruppers simplaste egoism.
Vänsterns och pensionärsorganisationernas fokus på det allmänna pensionssystemet är djupt bekymmersamt. Om något så har pandemin visat att de utsatta äldre har helt andra bekymmer. Äldreomsorgens tillkortakommanden är djupt tragiska – och då har ändå bara de allra första kullarna fyrtiotalister fyllt 80 år, den tröskel då behoven av omsorg och vård börjar öka på allvar.
Den som verkligen bryr sig om de äldre borde ägna mycket större tankemöda åt hur äldreomsorgen ska få de pengar som behövs. I synnerhet borde demensvården väcka oro. År 2030 beräknas de demenssjuka ha ökat till en kvarts miljon människor. Redan i dag står demensvården för hälften av kommunernas budgetar för äldreomsorg.
Om Daniel Suhonen och Johan Lindholm har 76 miljarder att disponera, så skulle de göra allra störst nytta för de äldre inom omsorgen och vården. För min del får de gärna finansieras med ökade skatter på kapital, men huvudsaken är att pengarna kommer fram.
Det är mycket viktigare än att vinna val med fagra löften om pensionshöjningar, som spelar på stora väljargruppers simplaste egoism. Förhoppningsvis känner väljarna mer ansvar för de verkligt utsatta äldre än valstrategerna tycks inbilla sig.