Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Passning dygnet runt blir för dyrt

Assistans eller inte är frågan för många. Foto: Lasse Svensson

Besluten om personliga assistenter är ofta hjärtskärande.

De goda institutionerna måste bli ett värdigt alternativ.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

|ASSISTANS|

 

Med jämna mellanrum rapporterar tidningar och radio om hur ansökningar om personlig assistans skurits ned eller avslagits. Är det rimligt att en MS-sjuk pojke ska klara sig 19 timmar på egen hand, när han behöver hjälp för snart sagt allt han tar sig till?

Att bedöma människors behov av vård och omsorg är en av de mest grannlaga och samtidigt otacksamma uppgifter som staten ålagt sina och kommunernas tjänstemän.

De som begär hjälp kan ofta stödja sig på olika rättighetslagar, men tjänstemännen har samtidigt en budget att hålla sig till.

Den som är missnöjd kan ofta överklaga besluten till en domstol, som fäller utslag och därmed ibland etablerar prejudikat.

Prejudikaten flyttar ofta gränsen ytterligare lite grann - de ekonomiska följderna behöver domstolen inte bekymra sig om, men biståndsbedömarens dilemma blir ännu lite marigare.

 

I våras seglade en ny diskussion upp. Ska tillgänglighet för alla bli ett krav i diskrimineringslagen?

Erik Ullenhag talade om att han drev frågan i regeringen, men ännu inte hade fått alla sina kollegors gehör. Utredningen Bortom fagert tal (Ds 2010:20) försäkrar att det inte kommer att kosta mer än vad alla dagens lagar redan kräver, men hur troligt är det? Domstolarna ska bara gå med på "skäliga" anpassningsåtgärder, men hur kommer "skälig" att definieras?

Problemet med rättighetslagar är att de väcker stora förväntningar.

Lagarna tolkas av domstolar utan ekonomiskt ansvar, men utslagen ska samsas med alla andra ambitioner i budgetarna.

Då blir besluten med lag- och domstolsstöd fredade från den vanliga prövningen, som i stället faller med desto större tyngd på de ändamål som inte har samma stöd - skolan är det uppenbara exemplet.

De upprörande reportagen ställer sällan frågan om andra möjligheter. Ändå anmäler den sig nästan självmant.

Om någon bor ensam i sin lägenhet, utan möjlighet till kontakt med andra om inte assistenten finns till hands, vilken glädje ligger det då i att ha en egen lägenhet?

Vore det inte mycket bättre att få bo tillsammans med andra och dela på fler och mer kvalificerade hjälpare dygnet runt?

Med allt fler äldre är det troligt att antalet människor med funktionshinder kommer att öka, även om andelen inte gör det.

Då blir frågorna om assistans och tillgänglighet än viktigare att lösa.

 

Om lösningarna ska fungera måste de vara ekonomiskt rimliga när många människors behov ska tillgodoses.

Då kan inte 24 timmars assistans i egen lägenhet vara en ovillkorlig rättighet. Det rimliga måste vara att kommunen och försäkringskassan i stället kan få erbjuda eget rum i gruppboende, om det behövs alltför mycket arbetstid för att tillgodose "skäliga" behov.

Uppgiften blir då att ordna gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss, och som erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.

Det är svårt nog, men borde vara ekonomiskt mer realistiskt än dygnet-runt-passning i hundra- och kanske tusentals isolerade bostäder.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!