Gunnar Wetterberg

Partier kan inte bara ha kaffekokare på listorna

Här valsedelsutdelare i Midsommarkransen 2018 – bland dem dåvarande V-ledaren Jonas Sjöstedt.
Foto: HANNA FRANZéN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Strunta i ungdomsförbunden. Valberedningarna måste hitta kandidater utanför kaffekokarnas och flygbladsutdelarnas krets.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Häromveckan var jag i Mjölby för att berätta om den undanskymda delen av det demokratiska genombrottet för hundra år sedan. I dag handlar det mesta av firandet om den kvinnliga rösträtten – men när det begav sig stod den stora striden om den kommunala rösträtten. 

Rika invånare kunde ha upp till 40 röster – kommuner och landsting valde riksdagens första kammare och båda kamrarna måste vara överens om all lagstiftning. Tack vare den 40-gradiga skalan hade högern greppet om första kammaren, och kunde blockera de lagar den inte gillade. Först när kungen packade väskorna inför en hotande revolution gav högern vika, släppte skalan – och gick samtidig med på kvinnlig rösträtt.

Men när fullmäktige skulle ställa frågor handlade de snart om dagens oro för demokratin. Hur ska vi få fler människor att ställa upp i de kommunala församlingarna?

Den frågan borde många brottas med just nu. Med knappt ett år kvar till valet är detta valberedningarnas tid. Då borde kandidaternas kris stå allra överst på dagordningen.

Ända sedan partilistorna tog över för drygt hundra år sedan har nomineringarna lunkat på i samma mönster. Partierna har samlats och nominerat trogna tjänare i vingården till listorna. För ett antal val sedan hörde jag från Stockholms arbetarekommun att Pierre Schori ratats på riksdagslistan till förmån för en flitigare flygbladsutdelare. 

Och trägen vinner. Den som börjat i ungdomsförbundet kommer förr eller senare på valbar plats, bara han eller hon gitter hålla i – antingen tidigt som omhuldad ungdomskandidat, eller lite senare som vördad veteran. 

I stället borde valberedningarna sätta sig över kravet på partibok och trosbekännelse.

Det är bara det att världen är så annorlunda nu. Partierna är inte längre de breda församlingarna med ett hyggligt representativt utsnitt av befolkningen. Ungdomsförbunden är små sekter – drygt 30 000 i alla ungdomsförbunden tillsammans, mot 220 000 i mitten av 1970-talet. Om vi räknar med att ungdomsförbunden organiserar folk i åldrarna 15–24 år, så är det ynka 2,6 procent av ungdomarna som är medlemmar.  

Med så få medlemmar, och ännu färre aktiva, är det svårt för de politiska partierna att fånga upp vad människor bryr sig om och att vinna förtroende bland väljarna. Opinionsundersökningar i all ära, men det är inte detsamma som att röra sig bland många människor och prata vi fikaborden.

Det måste valberedningarna hantera. Och svaret är inte att gräva djupt i den lilla ungdomsklubben. Då blir det lätt barnen till redan partiaktiva som plockas upp – så var det redan när Anders Isaksson skrev Den politiska adeln 2002, och så är det ännu mer nu: Annie Lööf och Mikael Damberg är bara ett par av namnen.

I stället borde valberedningarna sätta sig över kravet på partibok och trosbekännelse. De borde i mycket högre grad vända sig till betrodda medborgare på andra håll. Föräldraföreningarnas aktiva, knattelagens tränare, den älskade bibliotekarien, entusiasterna i hembygdsföreningen eller dataspelsnördarna – bara genom att övertala dem att ställa upp för gemenskapen kan de politiska församlingarna återvinna bredden och djupet.

Det är det 100-årsfirandet av genombrottet borde handla om. Att överleva och växa vidare. 



Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.