Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Pandemin har avslöjat svagheterna i Sverige

Coronan är värd en Lindbeckkommission, skriver Gunnar Wetterberg.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Kriser kastar ljus över strukturella svagheter. Corona pekar på nödvändiga reformer av det svenska samhällsbygget.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Strax före jul hedrades nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck av Ingenjörsvetenskapsakademin med seminariet ”Statens roll i kristider”. 

Lindbeck är för en bredare krets mest känd för den kommission som han ledde under 90-talskrisen. Men när jag läste om Lindbeckkommissionens huvudbetänkande slog det mig att bara de första 19 av de 113 punkterna handlade om stabiliseringspolitiken, hur man skulle få ekonomin på fötter igen. Resten av betänkandet ägnar Lindbeck och hans kolleger åt det svenska samhällsbyggets strukturella misslyckanden.

Kommissionen bar frukt. När finanskrisen 2008–2009 slog till klarade sig den svenska ekonomin betydligt bättre än de flesta andra, och vi har också kunnat hantera coronans ekonomiska följder. 

På samma sätt borde coronakrisen utnyttjas. Vilka strukturer behöver förändras? Hur ska Sverige klara en ännu svårare pandemi om 15–20–30 år? 

Lindbeckkommissionen handlade om ekonomins tillkortakommanden. Coronakrisen har pekat på institutionella svagheter i samhällsbygget.

■ Var ska helheterna avvägas? 

I början av krisen hänvisade regeringen gång på gång till sin expertmyndighet. Problemet är att så många olika hänsyn måste vägas av mot varandra. Folkhälsomyndigheten har fått ta ansvaret inte bara för att motverka smittspridningen, utan också för hur åtgärderna ska vägas av mot andra hänsyn. Martin Wierup och Ivar Vågsholm har argumenterat för att riskvärdering och riskhantering borde skiljas åt. Kanske borde en expertmyndighet fokusera på att värdera smittan och de motmedel som finns, medan regeringen tar ansvaret för hantering och avvägning. 

■ Hur ska staten styra kommuner och regioner? 

Regeringen har tvekat inför regeringsformens bugning för den kommunala självstyrelsen. Gång på gång har den tövat och dröjt – skolstängning, besöksförbud, masstestning? Men Sverige är en centralstat, ingen federation. Självstyrelsen är en klok decentralisering av vardagen, men i krisen måste staten ibland bryta igenom. Johan Hirschfeldt och Olof Petersson har pekat på att lagstiftningen inte räcker till i kris. 

■ Varför haltar samspelet mellan sjukvård och omsorg?  

Ädel-reformen 1992 förbjöd kommunerna att anställa läkare, men coronakrisen har visat att den skarpa gränsen mellan sjukvård och omsorg är en papperskonstruktion som kostar människoliv. Det behövs en stor strukturreform. Primärvården till kommunerna, sjukhusen till regionerna, universitetssjukhusen till staten? Det skulle avlasta regionerna, som i gengäld borde få dimensionera och handla upp gymnasieutbildningen.

■ Hur ska arbetslösheten hanteras? 

Korttidspermitteringarna blev ett försuttet tillfälle till omskolning och fördjupning. Symbolpolitiken hade trasat sönder Arbetsförmedlingen lagom till krisen. Många ramlade mellan maskorna i a-kassans nät, därför att Socialdemokraterna inte förstått gigekonomins behov av större trygghet. Det nya huvudavtalet öppnar för kompetenskonton, men de borde paras med att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk.

Coronan är värd en Lindbeckkommission. Det är ett vidare mandat än coronakommissionen har, men nationalekonomen Torsten Persson är länken mellan de båda. 

Hans och hans kollegers insikter blir en viktig grund för förnyelsen. Då skulle det kunna komma något gott ur krisen.