Gunnar Wetterberg

Nya regeringen behöver en Dag Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld var mycket mer än en vanlig ämbetsman.
Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYRÅN
Måtte Magdalena Andersson ge utrymme åt den sociala ingenjörskonsten, om det blir hon som ska bilda nästa regering.
Foto: JESSICA GOW /TT / TT NYHETSBYRÅN

Dag Hammarskjöld var en skapande ämbetsman. Om Magdalena Andersson får bilda nästa regering borde hon ge utrymme åt den sociala ingenjörskonsten.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den 18 september var det 60 år sedan planet störtade vid Ndola. Häromdagen deltog jag i ett minnesseminarium som talmannen och Dag Hammarskjöldstiftelsen ordnade. Jag skulle tala om Hammarskjöld och ämbetsmannarollen.

Visst, Hammarskjöld är svensk ämbetsmannaadel. Stamfadern Peder Mickelsson var krigare och ståthållare, kryssade mellan blindskären i slutet av 1500-talet, höll sig i ett par år till kung Sigismund, dömdes till döden av hertig Karl, men krånglade sig ur knipan och blev till slut adlad. 

Dags far hette Hjalmar, jurist och landshövding, känd som Hungerskjöld i historien – han var statsminister i den regering som misslyckades med folkförsörjningen under första världskriget. Fast utan hungerkravallerna som blev följden hade det demokratiska genombrottet dröjt ännu lite längre.

Dag var mycket mer än en vanlig ämbetsman, pålitlig, integer och oväldig, hur rekorderlig och viktig sådana än är. I Riksbankens historia hittade jag en annan Hammarskjöld än FN-hjälten. Han hörde till den sällsynta sorten kreativa ämbetsmän, de som hittar nya lösningar för att göra verklighet av politiken.

Hammarskjöld disputerade i nationalekonomi, han brukar räknas till Stockholmsskolan, men hörde inte till de mest framstående. I stället gick han in i den stora arbetslöshetsutredningen, blev sekreterare i Riksbanken och 1936 statssekreterare åt finansminister Ernst Wigforss.

Måtte Magdalena Andersson ge utrymme åt den sociala ingenjörskonsten,

Det var Wigforss och Hammarskjöld som lade grunden för den moderna ekonomiska politiken. De införde index för att ta tempen på ekonomin, de skapade Konjunkturinstitutet för de långsiktiga bedömningarna, de använde budgeten för att bekämpa arbetslösheten, de samordnade finanspolitiken och penningpolitiken och gav ut försvarsobligationer. 

Under och efter första världskriget hade den ekonomiska politiken kapsejsat, men andra världskriget gick lysande – nästan för bra, eftersom framgången lockade regeringen att styra lika hårdhänt under 1950- och 1960-talen.

Hammarskjöld blev sedan kabinettssekreterare i UD och till slut statsråd i Tage Erlanders regering. Han var noga med att han inte var politiker. Nej, men kanske en av de skickligaste uttolkarna vi haft av politikens villkor och möjligheter – och det var med den erfarenheten och begåvningen han blev en banbrytande generalsekreterare i FN.

Det har funnits fler skapande ämbetsmän som han, men var är de nu? Att lagrådet sågar Cementaförslaget för flera brott mot grundlagen, och att regeringen inte ser någon annan utväg än att köra över både lagrådet och regeringsformen – det är något alldeles oerhört, och då önskar man att det hade funnits en kreativ Hammarskjöld som kunde ha styrt rätt.

Men Hammarskjöld hade aldrig kunnat uträtta allt han gjorde utan Wigforss. Regeringen måste ha de kloka och vidsynta statsråden som ger utrymme åt uppfinningsrika tjänstemän. Den öppenheten fanns under Kjell-Olof Feldt och Anne Wibble, men var är den nu? Måtte Magdalena Andersson ge utrymme åt den sociala ingenjörskonsten, om det blir hon som ska bilda nästa regering. 


Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.