Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Nu betalar vi priset för de galna lönerna

Senaste nytt om coronautvecklingen i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helgerna.
Lärare och sjuksköterskor måste få gå före andra grupper i avtalsrörelsen – det ligger i hela samhällets intresse.Foto: PATRIK ÖSTERBERG/TT

Nu tar avtalsrörelsen paus. När den börjar om borde corona bli det nya ”märket”. Bättre löner är avgörande för att samhällets infrastruktur ska fungera.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Sedan 1990-talskrisen har ”märket” fått allt större tyngd. Industrin gör upp, sedan får de andra rätta och packa sig efter det, dock ibland med ganska kreativ bokföring. 

Före pausen käftade parterna om hur coronan skulle räknas. Facken menade att hållit igen i goda tider och ville styra en jämn kurs, arbetsgivarna hänvisade till chocken som skulle komma.

Men krisen ställer denna ordning på huvudet. Hur går märket ihop med samhällets krisberedskap? Vem ska göra de livsviktiga jobben i framtiden?

Märket måste ersättas med ett nytt

Det är den låga inflationen som spökar. På 1970- och 1980-talen var det lättare att ändra lönerelationerna mellan olika jobb. Både åtta och tolv procents löneökning lät väldigt mycket, men fyra procentenheters skillnad innebar att ett misshandlat yrke kunde tappa mycket dragning på ett par avtalsrörelser. 

Tyvärr slog det alldeles fel. Det var den offentliga sektorns akademiker – oftast kvinnor – som tog mest stryk. Så sent som i början av 1970-talet var det ganska attraktivt att bli gymnasielärare – sedan rasade magistrar och sjuksköterskor genom lönehierarkin. Läkarna har också tappat – civilekonomer, civilingenjörer och jurister tjänar ofta mer än jämnåriga medicinare.

I dag betalar vi priset, och det kommer vi att göra i årtionden. Yrkes- och studievalen sätter långvariga ärr i arbetskraften. Det värsta är att det är så svårt att göra ogjort. Med ”märket” och den låga inflationen cementeras de galna lönerelationerna. Facken vakar svartsjukt på varandra, men det gör arbetsgivarna också. När jag var ansvarig för förhandlingarna på Kommunförbundet i slutet av 1990-talet fick jag argumentera länge med mina privata kolleger för att försvara varför lärarna borde höjas mer än andra grupper. 

Corona måste sätta nya prioriteter – även för förhandlarna. Sjukvården var pressad redan före smittspridningen, skolan avgör hur integrationen lyckas, socialtjänsten står för det yttersta skyddsnätet. Därför måste dessa grupper få mycket bättre villkor. Det gäller dels att fler duktiga studenter väljer att bli lärare, läkare, sjuksköterskor och socionomer, dels att många lockas tillbaka till det yrke som de en gång utbildat sig för. Bättre löner är avgörande för att samhällets infrastruktur ska fungera.

Avtalsrörelsen och corona

Framförallt måste förhandlarna lyfta de yrken som kräver långa utbildningar. Det tar flera år innan de nyutexaminerade kommer ut, och därför måste förbättringarna vara så stora att de snabbt lockar många återvändare. Det är hoppfullt att många söker till sjuksköterska och läkare i krisens tecken, men tillströmningen måste bli bestående – och det är inte bara sjukvården som har problem.

Inget annat får skymma avtalsrörelsens ledstjärna. Visst, både lärare och sjuksköterskor har marknadsvinden i ryggen, och kommer att få det ännu mer när migrationsvågens barn och fyrtiotalets åldringar pockar på hjälp. Men en del regioner hindrar sina sjukhus från att konkurrera med lön, och det finns kommuner som hellre hankar sig fram med obehöriga än att betala sina lärare vad som krävs.

Därför måste avtalsrörelserna sända tydliga signaler. Ett par avtalsperioder framöver måste coronan och integrationen gå före ”märket”. Lärare och sjuksköterskor måste få gå före andra grupper – det ligger i hela samhällets intresse.