Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Nej, pandemin förändrar inte världen i grunden

Livet efter pandemin kommer inte att vara som efter ett världskrig. Fabrikerna står kvar, arbetare och ingenjörer återgår till jobbet, och företagen kommer nog att försöka knyta samman de globala produktionskedjorna igen. På bilden: En turist i Nice.Foto: CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK / CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Coronan kommer knappast att knäcka globaliseringen. I bästa fall kan den bli en förövning inför något ännu värre.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag kan bara komma på en enda stor sjukdom som verkligen skapat om världen. Digerdöden, pesten, slog till i mitten av 1300-talet och pågick sedan med upprepade utbrott ända in på 1700-talet.

Först dog bortåt en tredjedel av alla människor i Norden. Det kullkastade hela samhällsordningen. Med mycket färre brukare tvingades herrarna bryta upp godsen i gårdar som landbor – arrendatorer – kunde bruka på egen hand och betala avrad till ägaren. Åkrar krävde mer arbete än ängar: därför gick man över från spannmål till boskap. De som arbetade fick bättre villkor, de rika kunde inte längre pressa ut lika mycket av sina bönder. 

Braskande rubriker spår lika stora förändringar nu. Fan tro’t. Det är svårt att se lika stora följder av senare pandemier. Visst, sjukdomsutbrott kan skynda på förlopp – de återkommande kolerautbrotten fick sin förklaring 1854, när John Snow kunde visa att smittan kom från en brunn i Soho i London, inte från den dåliga luften. Redan ett par år senare började Stockholms myndigheter bygga sitt första vattenledningsverk, som stod klart 1861. 

Ungefär det är kanske vad vi nu ska vänta oss. Digitaliseringen började på 1980-talet, fick en kraftig skjuts av krisen 1992, och har fortsatt ända sedan dess. Nu har vi lärt oss Zoom och Teams och andra märkvärdigheter, fler kommer att jobba hemma ett par dagar i veckan, och sparar kanske resandet till riktigt viktiga möten. Vi har vant oss vid hämtmat och e-paket. Om influencers skolar om sig till sjuksköterskor, så har nog viruset bidragit till att förbättra världen.

Men mycket kommer nog att återgå till det gamla. Det är inte som efter ett världskrig. Fabrikerna står kvar, arbetare och ingenjörer återgår till jobbet, och företagen kommer nog att försöka knyta samman de globala produktionskedjorna igen. Antagligen blir det en svacka, kanske bygger man upp större lager och skaffar sig fler parallella leverantörer – men arbetsdelningen och de långa serierna har för stora fördelar för att överges.

Att många skulle hamna utanför redan i 50-årsåldern hör till det värsta som pandemin kan lämna efter sig.

Om femtio eller hundra år kanske 2020 kommer att ses som genrepet inför nästa, mycket värre pandemi. Spanska sjukan 1918‒1920 var faktiskt mycket räligare än covid-19. Inte bara därför att vi levde fattigare och inte hade vare sig botemedel eller ordentlig kunskap om pandemins orsaker, utan framför allt sjukdomen i sig. Viruset sökte sig längst ner i luftvägarna och trasade sönder epitelet i lungorna, så att många dog av störtblödning.

Trots sorgen över alla som nu gått bort kan bedrövelsen ändå leda till bättre beredskap när en ännu svårare farsot slår till. Då kan coronan bli a blessing in disguise – ungefär som när 1990-talskrisen bidrog till att Sverige klarade finanskrisen 2008‒2009 bättre än många andra. 

Det är den stora bilden. I det mindre är jag ändå rädd för en annan 1990-talsrepris. Många av dem som då blev arbetslösa kom aldrig tillbaka. Det som i början av 2000-talet döptes till ”utanförskapet” handlade till allra största delen om dem som då tappade fotfästet, blev långtidssjukskrivna eller förtidspensionärer. Att många skulle hamna utanför redan i 50-årsåldern hör till det värsta som pandemin kan lämna efter sig – samhällsekonomiskt, men ännu mer ur ett mänskligt perspektiv.