Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Miljöpartiet skulle vinna på att lämna regeringen

Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Migrationsförhandlingarna har skapat ett drömläge för MP. Partiet skulle göra större nytta utanför regeringen – och det vore bra för miljöfrågorna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Sammanbrottet är så nära en Pyrrhusseger som Miljöpartiet kan komma. Genom att blockera en lösning med brett stöd har MP gett SD returbiljett efter pandemins kräftgång. Med fler sådana ”triumfer” ligger magplasket 1991 farligt nära en upprepning. Då skulle MP inte bara åka ur riksdagen, utan också ha bidragit till att stärka SD:s ställning.

Det självklara alternativet vore att lämna regeringen. I de senaste veckornas debatt har det framstått som ett nederlag. Men varför skulle det vara det? I själva verket skulle partiet kunna komma tillbaka som en livgivande kraft i svensk politik, inte minst i miljö- och klimatfrågorna.

MP:s hjärtefrågor har blivit snöpta till Tödde och Mödde, med elcyklar och plastpåsar som patetiska uttryck.

Regeringssamarbetet sågs som en möjlighet för MP att förverkliga sin agenda. I själva verket har det blivit nästan tvärtom. Det började illa nog med reträtterna kring Bromma, Förbifart Stockholm och Vattenfalls brunkol. Nu väntar Preem om hörnet. MP:s hjärtefrågor har blivit snöpta till Tödde och Mödde, med elcyklar och plastpåsar som patetiska uttryck. 

Det är inte så konstigt att det blivit så. Att regera i en minoritetskoalition är ett tröstlöst uppdrag. Först ska två partier med rejält olika utgångspunkter kompromissa med varandra. Sedan ska de hitta stöd från ytterligare två samarbetspartiet. 

Til syvende og sidst kanske inte ens det räcker, för de andra partierna i riksdagen har allt oftare lyckats mobilisera häpnadsväckande majoriteter.

För ett idéparti som MP är det förödande. Alla stora linjer nöts ned i tre omgångar kompromisser. Då blir det inte mycket mer än plastpåsar kvar. Som svar på mänsklighetens ödesfrågor är det besvärande tunt. Det ser allmänheten – och därför har MP inte lyckats mobilisera det stöd som kommit andra europeiska gröna till del, för sina partier och framför allt för de frågor som de driver.

I opposition öppnar sig möjligheterna. Då skulle MP kunna bli det gröna alternativets bärare och arkitekt. 

Den svenska politiken skulle behöva ett parti som rakt och tydligt formulerar de handlingslinjer som krävs för att lindra klimatkrisens påfrestningar.

Det är precis vad den svenska miljödebatten skulle behöva – mer verkstad, mindre parad.

Samtidigt skulle kanslihuserfarenheten komma till praktisk nytta. Tack vare insikterna från holmgångarna med Finansdepartementets budgetavdelning borde MP kunna gå från fundamentalism till att bli gröna ”Realos”, den metamorfos som banade vägen för det tyska systerpartiets framgångar.

Det är precis vad den svenska miljödebatten skulle behöva – mer verkstad, mindre parad. Med en helhetssyn som omsätts i praktiska, kostnadseffektiva förslag skulle MP kunna göra en väldig nytta. Om jag förstått saken rätt har partiet hittills gjort sina största insatser i internationella sammanhang, genom att pressa ned taket för utsläppsrätter. Men de skulle också behövas på hemmaplan. 

I opposition skulle MP dessutom kunna ta en mer konstruktiv roll i invandringsfrågorna. Det taktiska manövrerandet solkar ned den öppenhet som MP vill främja. I rak och öppen opposition skulle man kunna folkbilda för en mer humanitär syn. 

Det är bättre att få genomslag tack vare folkligt stöd än på grund av parlamentarisk utpressning.