Gunnar Wetterberg
Elektrifieringen av landet under 1900-talet var en av den svenska ingenjörskonstens största bedrifter. Nu ska elektrifieringen lösa klimatfrågan, med batterifabriker, fossilfritt stål och vätgas. Det svenska elöverskottet minskar behovet av kolkraft i Polen och Tyskland. Runt om i landet projekteras det för nya insatser för att lindra klimathoten.
Fast för framtiden finns det en hake. De nya projekten kommer att kräva mängder av el – men var ska vi ta’t?
Sol och vind, svarar optimisterna. Men i Energimyndighetens scenarier är det inte säkert att de nya energislagen kommer att räcka till, ens med kraftiga ökningar – och till det kommer väderberoendet. Om solen och vinden mojnar måste det finnas andra energislag att sätta in.
Hittills har svängningarna parerats med vattenkraft och kärnkraft. Det är inte troligt att vattenkraften kan byggas ut – på marginalen kommer en del mindre kraftverk antagligen att tas ur drift, som följd av de tillståndsprövningar som aviserats.
Därför blir kärnkraften dubbelt central – inte bara som en del av den totala elproduktionen (i dag omkring 30 procent, mot 45 procent för vattenkraften), utan också som reserv när väderelen fallerar. Alternativet är mer olje- och kolkraft, åtminstone i grannländerna söder om Östersjön, och i värsta fall även här.
Genom att hämma forskning och utveckling gör begränsningarna i miljöbalken större skada än nytta,
Energimyndigheten bedömer att höjda elpriser på grund av stigande efterfrågan skulle göra ny kärnkraft lönsam. Det utgår från det nuvarande sättet att bygga reaktorer. De långa ställtiderna gör att myndigheten i sitt scenario inte räknar med mer än 12 nya terrawattimmar 2045, som skulle öka till 32 TWh 2050, av en total energitillförsel på drygt 500 TWh.
Men det finns ett nytt hopp, de små modulära reaktorerna (SMR). De skulle producera mindre mängder el, men kunna serietillverkas och därmed bli billigare och snabbare kunna tas i bruk. De skulle kunna användas för fjärrvärme och i elkrävande processindustrier.
Än så länge prövas en rad olika SMR-lösningar i laboratorier och demonstrationsanläggningar, men i Kina hoppas man att den första SMR-en ska kunna anslutas till nätet 2026, och i USA räknar man med en SMR i kommersiell drift 2029.
Även i Sverige utvecklas den nya tekniken. Professor Janne Wallenius vid KTH och hans kolleger arbetar med en blykyld SMR, SEALER, och hoppas att Sverige skulle kunna ha 100 små reaktorer i drift om 20–30 år.
Det är inte säkert att det blir så. Men om investerare ska våga satsa på de nya möjligheterna måste miljöbalken skrivas om. Den förbjuder reaktorer på andra platser än de tre där de redan finns, och ingen ny reaktor får byggas om inte en annan tas ur drift.
Kärnkraftssäkerheten måste prövas med all den omsorg som krävs för att avvärja alla risker och vinna allmänhetens förtroende – men miljöbalkens begränsningar är irrationella. Genom att hämma forskning och utveckling gör de större skada än nytta, och det kan inte gärna ha varit avsikten.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.