Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Lyssna inte på bankernas krav på nya skattestöd

Swedbank har köpt en studie av som berättar att två av tre skulle spara mera om de fick sparandet subventionerat. Surprise, surprise!Foto: ALEX LJUNGDAHL

Bankernas krav på statligt sparstöd är helt fel väg att gå. Ungdomarnas bostäder och pensionärernas trygghet är bara fikonlöv för egennyttan. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Med jämna mellanrum kräver banker och försäkringsbolag nya, skattegynnade sparformer. Ibland är det ungdomens bostadssparande som ska få en knuff på vägen, andra gånger ska ålderdomen bli tryggare och bättre. Senast har Swedbank och sparbankerna köpt en studie av Sifo som berättar att två av tre skulle spara mera om de fick sparandet subventionerat.

Surprise, surprise! Folk är inte dumma, men det visste vi. Dessutom lurar de utfrågarna, medvetet eller omedvetet. När sådana sparformer införts har det sällan betytt mer än en krusning på det samlade sparandet. De flesta har inte sparat mer, de har bara flyttat om pengar från ett konto till ett annat. 

Sparande är redan lågt beskattat

Det handlar alltid om oblyga försök att smörja den egna marknadsföringen med skattepengar. Bankerna betalar praktiskt taget ingen ränta på insatta medel, tvärtom – uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att debitera avgifter för både det ena och det andra. Då vore det mumma om staten betalade bidrag eller bjöd på skatteavdrag för att kunderna skulle komma med ännu mer pengar att ta ut avgifter på.

I själva verket är sparandet redan i dag kraftigt gynnat jämfört med arbetet. Med arbetsgivaravgifterna inräknade ligger marginalskatten på arbetet på 40-65 procent. Den som sparar på ISK-konto betalar i år en avgift på 0,453 procent på det samlade kapitalet. Om man räknar med en avkastning på fem procent i värdestegring och utdelningar blir det inte mer än tio procent i skatt. 

Syftet med den stora skattereformen i början av 1990-talet var att både arbete och kapital skulle beskattas med 30 procent på inkomsten. Man måste ha gruvlig otur med sina placeringar för att ISK-kontot över tid ska bli så hårt beskattat. Att skatten på arv, gåvor och förmögenhet slopats sedan reformen gör inte saken sämre ur placerarnas synvinkel.

Om staten skulle gå in och subventionera sparandet skulle det antagligen bli ännu skevare. Pengarna skulle gå till dem som har pengar över att spara. Fördelningspolitiskt vore avdrag eller bidrag alldeles fel. Om bankerna och försäkringsbolagen behöver locka fler sparare kan de börja med att se om sitt eget hus. Varför inte återinföra räntan på långsiktigt bundet sparande? 

Reformera bostadsmarknaden

Lösningen på pensionärernas trygghet och ungdomarnas bostäder måste söka på andra håll. För dem som har råd kan ISK-sparandet vara en väg. 

Om staten är bekymrad över de fattigaste pensionärerna är höjningar av de kommunala bostadstilläggen hyggligt träffsäkra, mycket mer effektiva än svepande löften om allmänna höjningar av alla pensioner. Sådana höjningar tar antingen lång tid, om var och en ska betala dem genom en högre pensionsavgift, eller så blir de dyra för oss alla, om skattekollektivet ska sockra utbetalningarna för oss som redan passerat åldersstrecket.

Om staten vill göra något åt ungdomens bostäder är utbudet den viktigaste faktorn. En försiktig, gradvis avreglering av bostadsmarknaden vore antagligen en början. Det finns flera förslag till hur dagens boytor kan bli bättre utnyttjade, utan att de som redan skaffat sig bostad behöver hamna i misär. Det borde bli punkt 74 i januariöverenskommelsen, och den kan gott få trumfa många av de andra.  

 

Läs mer:

Bankernas svek mot flyktingarna

Så borde Januarigängets skattereform se ut. Ekonomen ger sina favoritförslag.