Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Pengaregnet över de rika gynnar V och SD

Nygamle statsminister Stefan Löfven (S) bör fundera ett varv till på fördelningspolitiken. Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ty den som har, åt honom skall varda givet. Skattepolitiken bär drag av Matteus 13:12. Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL

Sedan Göran Persson avskaffade arvs- och gåvoskatten 2005 har gåvorna hopats över de rika. Den bakvända fördelningspolitiken gynnar V och SD.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

"Enrichissez-vous! Berika er!" hör till de klassiska politiska citaten. Den murkna franska julimonarkins liberale statsman François Guizot fnös åt dem som krävde allmän rösträtt. Det var bara att bli rik, så fick man rösta.

Guizot störtades med Ludvig Filip (kung Päron) 1848, men uppmaningen blev bevingad. I mer än tio år har den nu genomsyrat den svenska ekonomiska politiken. 

Redan innan gåvoskatten slopades hade räntefördelningsbilagan och 3:12-reglerna hjälpt konsulter och fria företagare att betala allt mindre skatt på sina inkomster. Alliansen och Reinfeldt slopade förmögenhetsskatten 2007 och fastighetsskatten 2008. Investeringssparkontot 2012 innebar en kraftig sänkning av skatten på aktier och fonder. Nu köper Socialdemokraterna makten genom att slopa värnskatten – en åtgärd som Moderaterna väjde för när Liberalerna pressade på inom alliansen.

Sänkt skatt för de rika

För var och en av åtgärderna kan det finnas goda skäl. Arvs- och gåvoskatten läckte som ett såll, förmögenhetsskatten hade också många krypvägar, värnskatten skärper beskattningen av arbete när det är just det vi kommer att behöva mer av under de kommande årtiondena.

Men den sammantagna effekten är bekymmersam. När den stora skattereformen genomfördes för snart 30 år sedan kompenserades de sänkta marginalskatterna för höginkomsttagare med barnbidrag, och den breddade momsen fick ta över en stor del av skattebördan på arbete. Det senaste dryga årtiondets sänkningar har varit den ena eftergiften efter den andra för den organiserade girighetens lobbyister – utan mycket till försoning och fördelning.

Tvärtom. Samtidigt har många av de offentliga tjänsterna kärvat. Rättsväsendet är hårt ansatt, skolan och sjukvården är starkt ifrågasatta (även om användarna ofta är mer nöjda än det verkar i debatten). 

Risken är att detta kommer att göda V och SD, om inte den nya maktkonstellationen besinnar sig. Missnöjet skulle kunna ge 12 procent åt V och 20 procent åt SD – och då har en tredjedel av väljarkåren gett mittpolitiken fingret.

Så kan fördelningen bli bättre

I överenskommelsen mellan S+C+L+MP är det bedrövligt tunt med fördelning, men några punkter skulle kunna göra nästa valperiod mer socialliberal:

Enligt överenskommelsen ska bidragen till kommunerna och landstingen öka ”i jämn takt”, men det räcker inte. Genomför en kraftig höjning för att möta skolans och sjukvårdens behov, men också för att sänka kommunalskatten. Det skulle gynna alla inkomsttagare, samtidigt som det minskar marginaleffekterna.

Bygg ut punkten om omskolning och trygghet till kompetenskonton, den moderna socialförsäkringen för att hjälpa människor in i robotiseringens och den artificiella intelligensens arbetsliv.

Använd den stora skatteöversynen till att täppa till 3:12-reglernas kryphål och återställa balansen mellan beskattningen av arbete och av kapital.

I 1928 års val hånade borgerligheten Ernst Wigforss, när han skrivit att ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”. Men orden gäller än i vår tids överflöd. Den rättvisa fördelningen är viktig för tilliten, kittet i den svenska modellen.

 

Läs också: 

Fem skäl mot Lööf och Löfven

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!