Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Låt Cecilia Malmström leda nästa regering

Cecilia Malmström - Sveriges första kvinnliga statsminister?Foto: ROBIN ARON / ROBIN ARON GT-EXPRESSEN

Valet har ställt den politiska krisen på sin spets. Det kan hjälpa oss att slippa en ekonomisk.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss”, sade Deng Xiaoping 1962. Sak samma med regeringsbildningen. Med mandaten fördelade är det dags att ta itu med allvaret. Allvaret är klimatet, skatterna, bostäderna och integrationen. Det är stora och viktiga områden som väntat på viktiga strukturreformer i åtta år och mer. Nu är det dags!

S-M-L-regering

Då borde utgångspunkten för resonemangen vara: vilken regering är bäst skickad att få något gjort? Som gräsrot i tre departement under växlande regeringar tror jag det finns tre viktiga mementon:

■ Koalitioner i minoritet har hopplöst svårt att uträtta något stort. Först måste de förhandla sinsemellan, sedan måste de söka stöd i riksdagen. Men när de söker stöd i riksdagen är de redan låsta i många detaljer av den första överenskommelsen. Därför måste en regering antingen ha egen majoritet eller bestå av bara ett parti, som kan röra sig smidigt och fördomsfritt i förhandlingarna.

■ Blocköverskridande förhandlingar på enstaka områden är tunga och svåra. Det är lättare att komma överens om man kan byta grejer med varann. Om en koalitionsregering bestämmer sig för att lösa fyra-fem knäckfrågor blir det gott om utrymme för kompromisser. Om frågorna ska lösas var och en för sig ökar risken att alla blir återvändsgränder.

■ Alla romantiserar 1920-talets vågmästarregeringar. Problemet var att de inte fick särskilt mycket gjort. Som grön tjänsteman såg jag regeringen Ullstens propositioner misshandlas å det grövsta i riksdagsutskotten. Från ömse håll såg man till att påminna regeringen om hur svag den var, ofta utan särskilt mycket eftertanke när man tvingade igenom sina ändringar. Varför skulle en vågmästarregering bli mer älskad nu?

Om syftet är att lösa strukturfrågorna borde man söka efter partier som redan från början är någorlunda samstämda. Många har pekat på C som brygga mellan S och M, men då förstår man inte hur extrem centern har blivit när det gäller arbetsrätt och arbetsmarknadspolitik. Jag tror att en koalition av Moderaterna, Socialdemokraterna och Liberalerna skulle ha lättare att finna varandra och lirka fram lösningar i tunga frågor.

Cecilia Malmström hem från Bryssel

För att det ska lyckas måste en sådan koalition redan från början göra klart att den är en reformregering, med målet att lösa de riktigt svåra frågorna under den här mandatperioden. Risken för ett kvävande samförstånd är inte så stor – den skulle vara hårt ansatt av en opposition som består av Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Kruxet vore att hitta en statsminister utan att något av de stora partierna tappar ansiktet – men varför inte kalla hem Cecilia Malmström från Bryssel? Sveriges första kvinnliga statsminister vore en rejäl reform redan i sig.

Med ett sådant utfall skulle den politiska krisen bli en välsignelse. Sannolikheten för en ekonomisk kris under de närmaste åren är stor. Om vi finge en reformregering skulle skyddsvallarna kunna rustas i tid. Då skulle partierna också kunna lägga varandras mest hisnande vallöften på is medan stormen drar förbi. 

Men kanske behöver ett par statsministrar falla innan reformregeringen blir möjlig. Måtte det inte bli för sent!