Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Kronofogden ska inte hjälpa ockrare

Idag hanterar hushållen mycket större belopp än för 20 år sedan. Ska Kronofogden driva in ockerräntor från dem som misslyckas?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När kreditmarknaden avreglerades på 1980-talet underskattade både regeringen och Riksbanken vilka belopp som skulle sättas i rörelse. Under årtiondena efter andra världskriget hade statsmakterna och bankkamrererna i skön förening hållit villapriserna nere. På den gamla dåliga tiden var det bankens kredithandläggare som bestämde vem som skulle få hus. Det hjälpte inte alltid att vara en flitig sparare.

Utan regleringar började bankerna konkurrera med varandra. Plötsligt kunde de flesta få låna i stort sett hur mycket som helst. Priserna på villor och bostadsrätter rakade i höjden. Det har blivit ett jätteklipp för många av befolkningens seniorer, i synnerhet i landets heta områden. De som köpte före avregleringen betalade blygsamma köpeskillingar, som inflationen snabbt eroderade ner. Nu kan de sälja ganska beskedliga lådor för flera miljoner.

 

Många hushåll hanterar därför en mycket större balansräkning än tidigare. I nominella termer är det inte ovanligt att betala tio-tjugo gånger mer än man gjorde för 30 år sedan. Reallönerna har stigit, räntorna har gått ned, men förändringen är ändå mycket påtaglig.

Alla klarar det inte. Många husköp förutsätter två heltidsinkomster. Om någon blir arbetslös, om köparna skiljer sig, händer det ofta att hushållets ekonomi rasar samman.

Anna Hedborg lade häromåret fram utredningen Överskuldsättning i kreditsamhället?. Hon konstaterade att 370 000 människor hade skulder hos kronofogden när utredningen gjorde sin sista avstämning. Många av dessa skulder var inte större än att de skulle kunna betalas av ganska snart, men 95 000 människor släpade på skulder från 1992 eller tidigare. Det innebar att omkring en procent av befolkningen drogs med skulder som hade gått till indrivning redan för mer än 20 år sedan.

 

Många av dem som är registrerade hos kronofogden har sämre förutsättningar att klara sina skulder än de flesta. De bor i hyresrätt, de saknar eftergymnasial utbildning och de är ofta ensamstående. Enligt statistiken har de lägre lån än andra hushåll. Anna Hedborg menar att det kan bero på att kreditprövningen fungerar, men det kan bero också bero på att människor i en utsatt situation tvingas till låneformer som inte syns i statistiken: snabblån, fakturafordringar och skulder hos inkassobolag. Av de som har skulder hos kronofogden kommer två tredjedelar från de 30 procent av befolkningen som har de lägsta disponibla inkomsterna.

Där börjar det brännas. I debatten om överskuldsättningen har man mest talar om hur skuldsaneringen ska underlättas. Men hur rimliga är de lånevillkor som leder till att människor inte längre klarar sina betalningar?

Det är förbjudet att ta ut ockerränta, men varken lagen eller dess förarbeten definierar inte vilka nivåer som är rimliga. I praktiken kan snabblåneföretag ta ut räntor på flera tusen procent.

 

Det är en ohållbar situation. Det är angeläget att lagen prövas så att myndigheterna får en praxis att gå efter. Om den inte håller måste lagen skrivas om och skärpas. Som lekman kan man dessutom undra, om det är juridiskt nödvändigt att staten ska hjälpa till att driva in vilka skulder som helst. Det är stötande att kronofogden blir hantlangare åt ockrarna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!