Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Kristdemokraterna är ett ansvarslöst parti

I alliansen är Kristdemokraterna den ekonomiska ansvarslöshetens parti. De bär ett tungt ansvar för bostadsbubblan och vårdbidragets kvinnofälla.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Kristdemokraternas politiska bana är kantad av ekonomisk frivolitet. Det började med vårdnadsbidraget. Var och en kunde se att det skulle förvärra alla jämställdhetsproblem på arbetsmarknaden. Ju längre en förälder – mamman! – är borta, desto mer har hon att ta igen när hon kommer tillbaka till den nya tekniken många år senare. I många yrken blir skadan svår att reparera.

 

Vårdnadsbidraget hotade också att göra integrationen svårare. Tillsammans med föräldrapenningen innebar det att invandrade föräldrar kunde stanna hemma i åtskilliga år utan att behöva närma sig den svenska arbetsmarknaden. Det var inte så många kommuner som införde bidraget, men risken var stor nog där det blev av.

Sedan tog KD chansen att göra politik av fastighetsskatten. Den var nog Sveriges mest impopulära skatt när det begav sig. Lustigt nog upptäckte jag att Kjell-Olof Feldt och jag hade kommit på samma delförklaring till impopulariteten. Den vanliga skatten hanterade arbetsgivarna med källskatt. Skatten var redan betald när deklarationsblanketten kom. Men när var och en räknade ut sin skatt dök eländet upp på sista raden. Ingen hade gjort några avsättningar till fastighetsskatten. Då blev det blodkorv hela nästa månad.

 

KD gjorde fastighetsskatten till sin stora sak i valrörelsen 2006. Tyvärr fick de alliansen med sig. Mot bättre vetande avskaffade alliansen fastighetsskatten och ersatte den med ett kommunalt fikonlöv till fastighetsavgift.

Det var tändvätskan till den pågående bostadsprisstegringen. Varje tusenlapp i undansluppen fastighetsskatt går att översätta till 50 000 kronor i lån, om räntan är två procent. För många villor i de hetaste områdena handlade det om flera tiotusentals kronor i sänkta skatter.

Alternativet hade varit att fundera över klokare konstruktioner. Den kaliforniska modellen med köpeskillingen som utgångspunkt för skatten innebär att varje ny köpare bestämmer sin egen skattebas. Det skonar dem som ärvt sina fastigheter i kustbandet eller köpt dem för länge sedan. Det räddar en av de allra pålitligaste och samtidigt mest omfördelande skatterna som välfärdsstaten kan utnyttja.

 

Nu drar partiet en ny vals på samma tema, med de upprepade trevarna om att ta bort reavinstbeskattningen på fastigheter. Det är ett förslag som hade haft starkt fog för sig, om det parats med den löpande beskattningen av fastigheter. Då kunde man minska inlåsningseffekterna genom att höja den återkommande skatten och ta bort den som ligger på försäljningen. Men att ta bort både den ena och den andra, det är ekonomisk populism av simplaste slag. Att kristdemokraterna istadigt vägrar att slopa ränteavdragen är fullkomligt stilenligt.

 

I tidernas fullbordan övergår den ekonomiska ansvarslösheten i politisk. Kanske var det beslutet att avskaffa vårdnadsbidraget som fick bägaren att rinna över för KD. Jag hör till dem som skrivit kritiskt om Decemberöverenskommelsen, jag har önskat mig att S skulle samarbeta mer även i budgetfrågor, men Ebba Busch Thors avslut by default var uppseendeväckande nonchalant och utan något förberett alternativ i beredskap. Nu blir det de ansvarskännande partiernas sak.