Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Kontrollhysteri räddar inte bankerna från nästa kris

Swedbank skakades av en skandal under våren, när SVT:s Uppdrag granskning avslöjade att banken hade använts för penningtvätt i Baltikum. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Swedbanks vd och koncernchef Birgitte Bonnesen tvingades avgå som en följd av skandalen. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Finansbolagens svar på penningtvätt och strängare säkerhetskrav har blivit en våldsam ansvällning av jurister och internkontrollanter. Risken är att det urholkar första linjens ansvar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Vem granskar granskarna? Det är en parafras på den latinske poeten Juvenalis (ca 60–ca 135 e.Kr.) klassiska citat: Quis custodiet ipsos custodes? (”Vem skall vakta väktarna själva?”). Men Juvenalis syftade inte på de romerska kejsarnas maktfullkomliga välde utan på sedeförfallet i Rom. För att värna om de romerska kvinnornas kyskhet utsåg man väktare – men de var i sin tur korrumperade och tog gärna för sig i skymundan, berättar Dick Harrison i sin blogg.

Men frågan börjar bli aktuell i finansvärlden. De senaste 10-15 åren har regelverket skärpts, både för banker och för försäkringsbolag. Turerna kring H&Q:s affärer, ingripandena mot Danske Bank och Swedbank har satt skräck i bolagsledningarna. 

Därför har man skaffat sig allt fler kontrollanter. I finansinstitutens organigram svampar risk management, compliance och internrevision ut sig. Häromveckan rapporterade Finansförbundet att de haft sju medlemmar som arbetade heltid med sådant 2010 – i dag handlar det om nästan 500 personer.

The Economist rapporterar att 30 000 av amerikanska Citigroups 204 000 anställda arbetar i olika kontrollfunktioner. Danske har meddelat att man ska anställa 600 nya kontrollanter, utöver dagens 1 200. Själv har jag på nära håll sett internrevision, riskkontroll och compliance yngla av sig i häpnadsväckande takt.

Häpnadsväckande naivitet

Berodde de nordiska haverierna i Baltikum på för få kontrollanter? Knappast. Naiviteten har ibland varit häpnadsväckande. Bland ryska liberaler är det en visa att oligarkerna köpt upp Lettland för att slussa sitt byte västerut. När tövädret började var nog Handelsbanken den bank som hade mest Rysslandskunskap i sin ledning – och kanske var det därför som den avstod från det farligt gröna gräset på andra sidan Östersjön.

Kanske är frågan mer grundläggande än kontrollsystemen. Det ligger nära till hands att undra över finansinstitutens kultur och incitament. Både 1907/08 och 1990-talets finanskriser knäckte åtskilliga svenska banker. 

För det mesta handlade det om nyrika institut som ville slå sig in på den lukrativa Stockholmsmarknaden – skogrika provinsbanker i början av seklet, avreglerade spar- och föreningsbanker på 1980-talet. Haken var att de bara kom åt vad de etablerade bankerna inte redan sugit upp – därför hamnade de med Svarte Petter när krisen slog till.

Bankdirektörerna kisade med bägge ögonen

Det är lätt att föreställa sig något liknande i Baltikum. För att snabbt bygga upp sina positioner på de nya marknaderna var vikingarnas bankdirektörer inte alltid så nogräknade. Tvärtom – om deras bonusar var kopplade till omsättningen, så hade de all anledning att kisa med bägge ögonen.

I värsta fall kan då en utbyggnad av kontrollapparaten göra ont värre. Ju fler granskarna blir, desto mer frestande blir det att överlåta kontroll och regelefterlevnad åt dem. 

Vikingarna tutar och kör, så länge compliance inte säger stopp. Varken i Danske Bank eller i Swedbank var det nog. Väktarna misslyckades med sitt uppdrag, trots att de blivit allt fler.