Gunnar Wetterberg
Inför Vänsterpartiets kongress blev det liv om klimatfrågan. Nooshi Dadgostar vägrade lägga ansvar på individerna för omställningen. Det är strukturerna som måste förändras, menade hon och partiledningen.
Men så enkelt är det inte. Om strukturerna ska förändras måste det finnas en opinion för att göra det. Om var och en försöker ändra sina vanor och beteenden blir det lättare att mobilisera stöd för de stora förändringarna. Och då ser vi mer som måste förändras – stort som smått.
I sommar ändrar Kiviks marknad priserna. Tidigare har bilparkeringen kostat, inträdet har varit gratis. Nu blir det tvärtom. Bilarna får stå fritt, varje besökare ska betala 50 kronor. Ursmart knep – men stendumt.
Det blir säkert många fler som betalar inträde än man fått in på bilarna. Det kostade 40 kronor att parkera 2019, så med två vuxna i bilen blir det en nätt profit på 150 procent. Eftersom knallarna redan tidigare fått betala för sina stånd ska nu både säljare och köpare betala direkt till Tony och Jimmy Andréasson i JIMMAB Förvaltnings AB, som 2019 hade en nettoomsättning på drygt 180 miljoner och gjorde ett rörelseresultat på nästan 26,7 miljoner.
Klimatskammen borde drabba dem hårt. Alla som cyklat eller trängt ihop sig i bilarna till marknaden kan nu bre ut plåten på ängarna mitt emot marknadsplatsen. Det är tvärtemot hur ett ansvarigt företag borde bära sig åt – och måtte det synas i omsättningen.
Därför är det ingen liten sak att reta sig på den näriga prisomläggningen på Kiviks marknad.
Det är sådant man kan se när vardagsaktivismen öppnar ögonen. På samma sätt hugger det till när den bensindrivna lövblåsen drar igång i Stockholms parker. Om det är för drygt och dyrt att kratta, låt då vinden göra jobbet, även om de vissna löven rasslar runt ett par veckor längre om våren. När maskinerna tjuter är det svårt att förstå hur mycket grönt David Helldén (MP) egentligen lyckats få in i Stockholms stadshus.
Med klimatincitamenten som raster blir det lättare att bedöma politiken. Det är knepigt att subventionera el och bensin, när det klokaste vore att låta priset göra jobbet åt klimatet. Men om staten ska kompensera ökade kostnader är det klokare att betala klumpsummor till individer och hushåll än att sänka skatten på kilowatt och diesel. Då kan var och en ta chansen att snåla till sig ett klimatklipp – kompensationen blir lika stor ändå.
Ju mer vi anstränger oss att själva göra rätt, desto fler frågor kommer vi att ställa om de stora sammanhangen.
Häromdagen lockade näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson, S, utländska investerare med all den fossilfria elen i Sverige. Det är bara det att alla projektioner säger att det kommer att fattas el när den stora omställningen kommit längre på väg.
Sol och vind i all ära, men sådana satsningar kräver balanskraft när naturen tar fikapaus i blåsandet och gassandet. Hur trovärdig är elektrifieringen 2.0 utan tillräckligt med kärnkraft som tätar hålen i naturkrafterna?
Därför är det ingen liten sak att reta sig på den näriga prisomläggningen på Kiviks marknad. Och därför borde Nooshi Dadgostar uppmuntra sina medlemmar och väljare att göra så gott de kan.
De stora besluten behöver det breda stödet.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.