Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Klimatkrisen kan bara lösas med fler ingenjörer

Ånga stiger från kolkraftverken Neurath och Niederaussem i Bergheim i Tyskland. Brunkolsfälten där är Europas största källa till koldioxidutsläpp. Foto: SASCHA STEINBACH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Jo, den tekniska utvecklingen har orsakat många av dagens problem. Men det är svårt att komma ur dem utan ingenjörernas hjälp.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Den här sommaren har jag gått igenom mycket teknikhistoria. Så småningom ska det bli en bok om de svenska ingenjörerna, men på vägen dit blir det tid att fundera över så mycket mer.

Tekniken är urgammal. Ju fler verktyg vi skaffade oss, desto mer människa blev vi – och desto fler människor kunde överleva. Från de 25-30 jägare som följde renarna runt Skåne för 14 000 år sedan lever i dag bortemot en och en halv miljon människor i landskapet.

Men det tog inte fart på allvar förrän omkring 1800. Ingenjörerna gjorde skillnaden. I årtusenden hade tekniken utvecklats genom att människor famlat sig fram ett litet steg i taget, och gradvis samlat de slumpvisa framstegen till bättre vetande. Med ingenjörskonsten blir logiken annorlunda. Ingenjörerna lär sig matematik, fysik, kemi och så småningom hållfasthetslära. Med vetenskapen som grund prövar de sig systematiskt fram till nya lösningar.

Ingenjörer har skapat krisen

Det handlar inte om någon oblandad välsignelse. När klimatforskare och andra börjat kalla tiden sedan 1800 för antropocen, det tidevarv då människans påverkan präglar alltmer av klotet, så är det just ingenjörskonsten och industrialismen som gör skillnaden. Det systematiska sökandet efter nya teknologier har flerdubblat både befolkningen och medellivslängden, men samtidigt utrotat djur och växter och bidragit till den temperaturhöjning, som Nobelpristagaren Svante Arrhenius förutsåg redan vid förra sekelskiftet. 

Kemisten Fritz Haber står för teknologins janusansikte. Han belönades 1918 för de upptäckter som gjort det möjligt att framställa konstgödsel i stora mängder – men tre år tidigare hade hans fru begått självmord i protest mot makens giftgaser i första världskriget. Haber tog fram insektsmedlet Zyklon B 1922, som nazisterna sedan använde i dödslägren – men som jude tvingades han själv lämna landet efter Machtübernahme.

Lösningen är inte att backa bandet och avstå från den tekniska utvecklingen, även om sådana stämningar ibland skymtar i debatten. Om ett par årtionden kommer jorden att ha tio miljarder invånare. Om vi ska leva ett värdigt och drägligt liv måste vi ta tekniken till hjälp för att klara försörjningen och minska påfrestningarna på vår omvärld.

Teknik borde vara allmänbildning

Och möjligheterna blir allt fler. I år fyller Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) 100 år. Först bland jubileumsskrifterna kom Maskiningenjören gör världen bättre och tillvaron smartare som IVA:s chefredaktör Lars Nilsson hållit i.

Det är en hoppfull genomgång av hur ingenjörer gör blodklaffar effektivare, minskar yoghurtspillet i Tetra Paks maskiner, konstruerar böjbara plåtar med solceller, utvecklar kuggarna på Scanias lastbilar och bygger elmotorcyklar. Grattis, alla som nu börjar på Teknis  - och måtte ni bli många fler!

Men inte bara ni. Ett annat mantra är att teknologer måste läsa mer humaniora och etik, för att samtiden ska slippa Haber. Fast varför inte också tvärtom? Ju mer vi andra lär oss, desto mer kan vi påverka teknikens användning och inriktning. Det borde vara en viktig del av allmänbildningen!