Gunnar Wetterberg
Jag hör till dem som tror att klimatförändringarna är politikens viktigaste fråga. Jag har hört forskare redogöra för FN:s klimatpanels bedömningar, med alla de reservationer och garderingar som omger seriösa prognoser. Men jag delar den slutsats som SNS Konjunkturråd landade i 2020: det är ekonomiskt mest effektivt att vidta åtgärder redan nu.
Jag skulle kunna rösta på ett trovärdigt grönt parti. Utan att vara naturvetare har jag tagit intryck av att så många sakkunniga menar att klimatförändringarna är samtidens största hot. Därför är jag beredd att stödja dem som vill genomföra åtgärder för att minska utsläppen. Det är klokare – och billigare – att handla redan nu än att vänta tills allt blivit värre. Och om det inte blir så illa som forskarna befarar – tja, då var ändå försäkringen värd att betala.
Därför behövs det folkvalda som driver klimatfrågan, på alla nivåer, men framför allt i riksdagen och i EU. Men är det ett argument för Miljöpartiet?
Schematiskt sett har vi alltmer fått två slags miljöpolitik – å ena sidan naturvården, med en modern term den biologiska mångfalden, å andra sidan klimatfrågan.
Problemet uppstår när den ena sortens miljöpolitik ställs mot den andra. Ibland är motsatsställningen överdriven, mer retorisk än reell, men också retoriska motsatser påverkar politiken.
Elektrifieringens behov av sällsynta metaller kräver gruvor som ställs mot landskap och samernas renbetesmark. Skogens och träets möjligheter som kolsänka och ersättning för fossilbaserade material ställs mot de orörda skogarnas naturvärden. De genförändrade grödornas möjligheter att försörja världens växande befolkning ställs mot de tänkbara följderna av att förändrade gener hoppar till andra grödor.
Förnekelsen fungerar inte som politik
Och, inte minst: kärnkraftens möjligheter att leverera balanskraft när solen går i moln och vinden mojnar, den ställs mot risken för ett reaktorhaveri och behovet att förvara avfallet (fast aldrig mot kolkraftens tusentals döda varje år).
Kruxet är att Miljöpartiet förblindas av sina ärvda låsningar och saknar förmågan att ompröva och ta till sig nya argument. Partiet spjärnar emot gruvbrytning, det vill begränsa skogsbruket, det motsätter sig de genförändrade grödorna, och MP är kärnkraftens obevekliga motståndare.
Vad värre är: miljöpartisterna resonerar inte ens. De låtsas inte om att det faktiskt finns en avvägning som måste göras. Vilken trovärdighet har partiet då i klimatpolitiken?
Jovisst, någon måste plåga Moderaterna och Vänsterpartiet för deras populistiska utspel om att gemene man inte ska behöva ändra sin livsstil, allt ska fixas i Kina och/eller med marknad, teknik och strukturpolitik. Kristersson och Dadgostar är säregna sängkamrater.
Men det räcker inte. Den trovärdiga gröna politiken måste pröva kärnkraften med öppna ögon och välkomna skogen som kolsänka och alternativ till fossilen. Varför inte ett rejält paket för att göra Sverige till föregångsland för träbyggande?
Det måste ske med förnuft: säkerhetskraven på kärnkraften är viktiga, skogsbruket måste ta hänsyn till den biologiska mångfalden. Men förnekelsen fungerar inte som politik – varken när det gäller klimathotets faror eller tekniken för att hantera dem.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.