Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Inbyggda problem med vinst i välfärd

Avkastningskraven i skolan och vården är ett problem.

Men kommunala näringsförbud är fel väg.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det socialdemokratiska förslaget att varje kommun ska få välja om vinstdrivande företag ska få lämna anbud eller ej är ett tafatt försök att hantera ett reellt problem.

Det är tafatt därför att det antagligen är svårt att förena med EU:s upphandlingsdirektiv.

Att en enskild kommun skulle få möjlighet att förbjuda vissa utförare men tillåta andra, trots att alla har rätt att verka i landet, det vore en diskriminering som nog skulle strida mot det mesta av vad EU:s inre marknad handlar om.

Det är också tveksamt om det skulle stämma med svensk rättstradition.

Näringslagstiftningen är en nationell angelägenhet. Att kommunerna skulle tillåtas sätta den ur spel efter eget skön vore att driva självstyrelsen mot federalism.

 

Dessutom skulle det öppna nya problem. HSB och Konsum skulle få en egen marknad att leka på.

Valutgången skulle sätta stora ekonomiska värden på spel. Frestelsen att låta marknadsföringspengar gå in i valkampanjerna skulle bli stor. I värsta fall kan det också leda till korruption när koalitioner ska bildas och upphandlingsbesluten ska tas.

Det är en dammlucka som man ska akta sig noga för att öppna.

Debatten borde befrias från dagens ideologiska övertoner. "Jag bryr mig inte om katten är grå eller vit, bara den fångar möss," sade en gång Deng Hsiao-ping. Hur påverkar avkastningskraven möjligheten att få bra skola, vård och omsorg?

Vinstens fördel är att driftiga entreprenörer tjänar på att sprida sina idéer och att rationaliseringarna ger oss en mer effektiv skola. Men vinstintresset är inte oproblematiskt.

Skolpengar och vårdpengar beräknas så att de ska täcka kostnaderna för god utbildning och omsorg, ingenting mer.

Om någon ska satsa kapital i dessa verksamheter med ett avkastningskrav på 8-10 procent - vilket är det rimliga, givet realränta, inflation och risk - måste det betyda att han eller hon tror sig kunna driva skolan eller kliniken år efter år till 92 eller 95 eller 97 procent av pengen, beroende på hur mycket kapital hon satt in.

 

Hur då? Det är då det kommer rapporter om koncentrationsläsning av gymnastik, fusk med gymnastik och slöjd eller skolhälsovård så långt bort att ingen söker sig dit.

Avkastningskravet utlöser beteenden som strider mot syftet med skolan.

På kort sikt kan det mycket väl leda till ökad effektivitet, men när de lätta rationaliseringarna är gjorda och även andra skolor har lärt sig av dem, då justeras pengen rimligtvis nedåt - men avkastningskravet står kvar.

Om man ska undvika detta måste man reglera mer och mer, tills regelverken hotar kreativitet och utveckling.

Det knepigaste är att problemen inte stannar i de vinstdrivande företagen. Deras närvaro påverkar hela systemets och alla skolors sätt att fungera.

En betydande del av skolpengen verkar gå till marknadsföring, vilket knappast kan ha varit meningen.

Betygsinflationen har antagligen med konkurrensen att göra.

Men för- och nackdelar måste vägas mot varandra efter en gedigen utvärdering, inte på grund av anekdoter och löst tyckande. Den utvärderingen är det hög tid att göra.