Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Historien borde få fler att oroa sig för klimatet

Lilla istiden är en av klimatförändringarna i historien. Pieter Brueghels ”Jägarna i snön” (1565) målades under den perioden (Kunsthistorisches Museum, Wien).

Visst har klimatet växlat kraftigt genom årtusendena. Men svängningarnas brutala följder borde få fler att oroa sig för klimatet, inte tvärtom.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Många historiker ställer sin egen tids frågor, även när de sysslar med det sedan länge förflutna. När jag skrivit om Skånes historia och om samspelet mellan skogen och människorna har jag ofta stannat vid klimatets växlingar. De har varit gruvliga.

De närmaste årtusendena efter istidens slut präglades av tvära kast i klimatet som fick stark inverkan på geografin. Isproppar smälte och kastade ut stora inlandssjöar i världshaven, vulkanutbrott ledde till väldiga stormfloder. Svängningarna innebar att landbryggor kom och gick, boplatser dränktes, halvöar blev öar, förbands med eller skars av från omvärlden. Smältvattnet från glaciärerna skapade vattendrag och sjöar, nya livsbetingelser för växterna, djuren – och för jägarna, som ibland tvingades dra sig tillbaka från tundrans Skandinavien. 

Historiska klimatförändringar

Somliga katastrofer slog till snabbt och grymt. Omkring 9570 f.Kr hade ishavet i öst stigit till 25 meter över västerhavet. Vid Billingen i Västergötland brast fördämningen mot Kattegatt och isvattnet forsade ut i oceanen. Medeltemperaturen steg med sex–åtta grader på bara några år. Under loppet av en generation förändrades klimatet från arktiskt till tempererat. 

Än mer skrämmande var det stora mörkret 536 e.Kr. och åren därefter. Romerska historieskrivare skildrar hur solen försvann. Vulkanutbrott sprutade ut aska i atmosfären och all växtlighet över hela jorden stannade av. På sina håll dog säkert bortemot hälften av människorna. I Norden övergav människorna sin soldyrkan och asatron blev dominerande.

På 1300-talet bröt ”lilla istiden” in, som fick sitt kanske mest dramatiska uttryck 1695–1698, då 10–15 procent av den finska befolkningen svalt ihjäl eller dog i hungerkatastrofens följdsjukdomar. I stora delar av Sverige och Baltikum slog skörden fel flera år i rad.

Paradoxalt nog har de dramatiska klimatväxlingarna blivit ett av ”klimatskeptikernas” favoritteman. Underförstått: eftersom det svängt så mycket förr, varför ska vi bry oss om några grader det här århundradet?

Men slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Det finns ingen anledning att spä på de naturgivna katastroferna med en som vi har lagat till själva. Klimatpanelens forskare är försiktiga och understryker svårigheterna att fånga allt i en modell och laborerar därför med breda intervall, men förhistoriens vittnesbörd om vad klimatet kan utsätta oss för borde vara skrämmande nog.

Mer handlingskraft krävs

Den skepsis som är befogad borde handla om helt andra ting. Medan själva beskrivningen av klimatförändringarnas förlopp blir mer och mer sofistikerad är analysen av motmedlen besvärande primitiv.

Den internationella klimatpanelen skulle behöva en handlingsinriktad syster, där forskare och tekniker på samma sätt skulle kunna värdera vad som är stort och smått när det gällde att motverka uppvärmningen. Då skulle symboliska gester kunna ersättas av kraftfulla åtgärder för att till exempel gynna träbyggandet, som kan bli en av de mest verkningsfulla åtgärderna för att fördjupa kolsänkan och undanröja den globala byggindustrins utsläpp från stål och cement.

 

Gunnar Wetterberg har skrivit om människan och klimatet i 'Skånes historia I-III' och i Träd. En vandring i den svenska skogen

Skogsbränderna var betydligt värre förr, förklarar Gunnar Wetterberg i Ledarsnack.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!