Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Gör er redo för en repris på 90-talskrisen

Erik Olsson är den ledande mäklaren i stan. Häromdagen uttalade han sig om inbromsningen av priserna på bostadsrätter.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är bara en propp, sade han. Om ett par månader lägger sig oron för skuldkvoter och amorteringskrav. På andra sidan årsskiftet är det full rulle igen.

Det är precis vad man kan vänta sig att han skulle säga. Om folk tror på honom kommer de att avvakta ett tag. Då minskar utbudet på marknaden – och då ökar chansen att Erik Olssons säljare får bra betalt för sina lägenheter. Med den bonus för mäklaren som följer, så klart.

För mig är det obegripligt att journalisten var så flat att det aldrig kom någon följdfråga.

- Säger du detta för att du verkligen tror så – eller därför att det är bäst för dina affärer?

Men det är inte huvudsaken. Problemet är att Erik Olsson lockar sina kunder att ta större risker än de behöver.

Erfarenheterna från 90-talskrisen

De senaste bostadskrascherna har varit förknippade med arbetslöshet. Jag kommer ihåg hösten 1991, när molnen började torna upp sig. Vi brukar beskriva hur fastighetsbolagen med Nyckeln i spetsen drog med sig bankerna med Första Sparbanken, Gota och Nordbanken (och sånär SEB), men det är inte hela bilden.

Det minst lika dramatiska var Volvos, Saabs och Ericssons plågor. När de stora bolagen sade upp tusentals anställda spred sig chockvågorna från Ekot ut till hela allmänheten.

Det var helt andra uppsägningar än vi var vana vid. Tidigare hade konjunkturnedgångarnas arbetslöshet framför allt drabbat privatanställda LO-medlemmar.

Nu tog för det första 1980-talets IT-investeringar ut sin rätt. Företagen sparkade ofta lika många tjänstemän som arbetare. Plötsligt kom arbetslösheten mycket närmare många som tidigare trott sig trygga.

För det andra föll kommunernas och landstingens skatteintäkter. Det medförde tvärstopp för rekryteringarna till vården och omsorgen. När dessutom detaljhandeln drog ned var det svårt för lågutbildade unga kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Efter 1992 fick vi ett veritabelt ras i födelsetalen.

Tillsammans med skattereformens paniksparande ledde rädslan för arbetslöshet till att botten gick ur bostadsmarknaden. Ingen vågade köpa – och eftersom det sena 1980-talets överhettning drivit upp priserna blev effekterna förödande för dem som tvingades sälja. I min bostadsrättsförening lämnade folk sina lägenheter utan att få en krona tillbaka, bara för att slippa nybyggnationens dryga månadsavgifter.

Avveckla ränteavdragen med förnuft

Ingen vet när nästa smäll kommer. Det är stor risk att digitaliseringen leder till samma teknikdrivna uppsägningsvåg som på 1990-talet, med lika förödande följder för en uppblåst bostadsmarknad.

De som väntar nu kanske väntar för länge. Hellre en mjuk avmattning än ett brant fall, som i sin tur skulle göra den allmänna nedgången värre.

Men det största ansvaret bär den politiska klassen, som med berått mod avstår från att ta till den svalka som bjuds. Den stora uppgörelsen om bostäderna borde komma i god tid före valet, så att ingen frestas att ta oansvariga poänger. 

Ge besked om hur ränteavdragen kommer att sänkas med fem procentenheter om året tills de är borta, så får marknaden det besked den behöver och kan klara avvecklingen med förnuft.

 

LÄS ÄVEN: Svensk ekonomi är som en föräldrafri lånefest