Gunnar Wetterberg
All utbildning handlar inte om skolor och klassrum. Många svenskar är underkvalificerade för sina jobb, formellt sett – men det formella är trams, när de blivit hur skickliga som helst efter tio-tjugo år i yrket. Det är den mekanismen som klarat oss igenom den ena teknologiska omvälvningen efter den andra – och den måste vi slå vakt om.
Det gör vi bäst genom att hålla många dörrar öppna till arbetslivet. När jag inte visste vad jag skulle göra efter gymnasiet tog jag jobb som sjukvårdsbiträde på Malmö Allmänna Sjukhus. Jag hade ingen aning om vad jag skulle utsätta patienterna för, men det behövdes. Jag fick gå på den ena kursen efter den andra, och sattes på uppgifter där jag inte gjorde skada.
Om jag inte hade fått sparken för att jag uppviglade personalen på lungkliniken mot ett befängt arbetsschema, så kunde jag i sinom tid ha blivit undersköterska.
Det var i början av 1970-talet. Under de följande årtiondena kom kompetensglidningen. Arbetsgivare och fack har gemensamt drivit upp utbildningskraven högre och högre – utbildning ”kan vara bra att ha”, men kraven är också ett sätt att skydda en arbetsmarknad för de egna medlemmarna.
För tio-femton år sedan ökade andelen unga som inte klarade grundskolan.
Sjukvårdsbiträden ersattes med undersköterskor, undersköterskor med sjuksköterskor. I början av 2000-talet fanns det i stort sett inga biträden kvar inom akutsjukvården, berättade de som kunde statistiken.
Men arbetsuppgifterna fanns kvar. Allt okvalificerat arbete gick inte att mekanisera. Det kommer det inte att göra i framtiden heller. Inom demenssjukvården, det område som nu växer snabbt när allt fler blir över åttio, är den mänskliga kontakten viktig för att hålla kvar kontakten så länge som möjligt.
För tio-femton år sedan ökade andelen unga som inte klarade grundskolan. Sextonåringarna som varken läste eller arbetade blev allt fler. Det var ont om vägar in på arbetsmarknaden för dem.
Samtidigt lämnade många sjuksköterskor och undersköterskor vården. Lönen var en viktig faktor, men också arbetsvillkoren. Och i villkoren ingick utarmningen av yrkets innehåll. När biträdena försvann och undersköterskorna blev färre måste någon ändå göra jobbet. Sjuksköterskorna fick ägna tid åt sådant som de egentligen var överkvalificerade för.
Facken borde välkomna en arbetsdelning som gör att deras medlemmar kan ägna sig mer helhjärtat åt sin profession.
Därför började jag och andra argumentera för att de enkla arbetsuppgifterna borde skakas loss och någon slags biträden återinföras. Pö om pö har landsting och sjukhus börjat utveckla nygamla befattningar. Det blir första steget mot fortsatt förkovran och utbildning.
Märkligt nog har det ofta skett under motstånd från facken. Kommunal har publicerat debattartiklar om att alla borde ha undersköterskeexamen innan de anställs. Men mest har sjuksköterskorna hörts. De har talat om nedvärdering av vården, om man skulle anställa okvalificerad eller lågkvalificerad personal.
Det är en egendomlig strategi. Facken borde välkomna en arbetsdelning som gör att deras medlemmar kan ägna sig mer helhjärtat åt sin profession.
Kloka arbetsgivare borde dessutom se till att utbilda de nyanställda. Kommunal skulle kunna kräva att alla ska ha undersköterskekompetens inom fem år – det skulle ge en rejäl skjuts åt kompetensutvecklingen på arbetsplatserna.