Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Företag tjänar på att förstöra fornminnen

Fornminneslagen är grunden för arkeologernas makalösa framsteg de senaste årtiondena. Men lagens konstruktion lockar exploatörerna att smussla undan allt gammalt de hittar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Under några år har jag läst in Skånes förhistoria. Det är en ny värld som öppnar sig, jämfört med vad Sture Bolin och Ingvar Andersson visste, då de skrev landskapets historia på 1930- och 1940/70-talen. Paleobotanikerna berättar hur människorna tog landskapet i bruk, markavbaningarna ger besked om hur byarna fungerade och på de mest avancerade laboratorierna använder man DNA för att svara på frågan om hur jordbruket kom till Norden – genom invandring eller genom kulturutbyte?

Mycket av detta bygger på fornminneslagen som kräver att arbetet avbryts och fynd anmäls när tidigare okända fornminnen anträffas under grävarbeten.

Men fornminneslagen utgör också ett hot mot dess egna syften. Anledningen är att det enligt lagen är företagen som får bekosta undersökningarna när fornfynd anträffas under gräv- och byggarbeten.

 

Här skulle kulturminister Alice Bah Kuhnke, MP, kunna göra en viktig insats. För ett par år sedan lanserade några upphandlingstalibaner på kulturdepartementet en hisnande lösning på problemet. Byggherrarna skulle själva få upphandla de arkeologiska undersökningar som lagen föreskriver. Att ifrågasätta detta tydde på misstro mot företagen, tyckte ansvarig minister.

Gudskelov blev det aldrig någon proposition av förslaget. Men grundkonstruktionen av fornminneslagen är fortfarande fel. Så länge varje exploatör får ta hela kostnaden, och dessutom måste avvakta upphandling och eventuella överklaganden, blir frestelsen stor att slänga varje ben och yxa.

Ansvaret borde vara kollektivt. Alla exploatörer borde betala en fornminnesavgift. Den kan man variera beroende på hur känsligt området är, men intäkterna skulle bygga upp en fornminnesfond som får betala de faktiska kostnaderna. Företagen får dela på risken för det förflutna.

 

Om man överhuvudtaget ska ha ett system med arkeologiska entreprenörer borde upphandlingen göras genom avropsavtal. Det ska finnas ett antal grävare som står beredda när fynden görs, så att bygget slipper vänta på anbud, beslut och överklaganden.

Fornminnesfonden skulle också kunna stå för den spridning av utgrävningarnas resultat som inte ryms inom dagens koncentration på de enskilda objekten. Sverige saknar den stora syntes av arkeologins rön, som vårt grannland i söder fick med det magnifika fyrabandsverket Danmarks Oldtid redan på 1990-talet.

I Danmark finns också försökscentret vid Lejre, där allmänheten kan se hur arkeologerna återskapat bronsålderns kläder och järnålderns långhus. Varför inte använda den nya fonden till att bygga ett sådant centrum i Uppåkra mellan Malmö och Lund, där de senaste årtiondenas märkligaste fornfynd väntar på att nå ut?

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.