Gunnar Wetterberg
Dan Eliasson är en stark kandidat till titeln Sveriges dyraste generaldirektör. Som chef för Försäkringskassan uppmanade han ”kunderna” att söka mycket mer bostadsbidrag, som rikspolischef gick han ut och talade om att han tänkte spränga budgetramarna. Nu ”öppnar han för mer brandflyg”, enligt Ekot.
Den dörren bör regeringen stänga, så länge den inte prövat andra alternativ. Ända tills häromåret var det ovanligt med stora bränder. Tidningarna fick leta jämförelser 20 år tillbaka när det brann i Västmanland 2014. Då eldhärjades 14 000 hektar. Jag kom ihåg branden på Vakö myr mellan Skåne och Småland 1992, som fick mig att teckna försäkring när jag blev skogsägare, men den tog bara 1 500 hektar. Den stora branden i Tyresta söder om Stockholm härjade 450 hektar.
Den heta sommaren 2018 har det brunnit mer än dubbelt så mycket skog som 2014, men för att hitta motsvarande torka verkar meteorologerna behöva gå tillbaka till 1955. Det som nu flammat upp är skrämmande, i synnerhet om det förebådar klimatförändringens följder, men än så länge är det för sällan för att motivera de våldsamma investeringar och driftskostnader som egna brandflygplan skulle kräva.
Det vore klokare att stödja EU-kommissionären Christos Stylianides förslag om en gemensam europeisk brandberedskap. En gemensam EU-ordning för att trygga tillgången till brandflygplan är ett klokare sätt att handskas med pengarna än att skaffa egna vattenbombare. Avtalen måste skrivas så att alla deltagare får hjälp, även om den måste ransoneras ifall flera länder råkar ut för bränder samtidigt.
På hemmaplan är det andra åtgärder som behövs. Just nu handlar diskussionen mest om att sätta krokar på helikoptrar, men bränderna borde också leda till diskussion om hur skogsbruket ska bedrivas.
Historiskt sett är det framför allt barrskog som har brunnit. I lövskogarna blir de flesta trädens kvistar och löv en näringsrik mull med mycket växtlighet som hämmar bränder, men i barrskogen tar nedbrytningen längre tid och råhumuslagret blir ofta tjockare och torrare. Risken för att barrskogen ska börja brinna är därför betydligt större – förr i världen verkar intervallen mellan bränderna ha varit tre-fyra gånger längre i lövskogen än i barrskogen.
I Axel Cnattingius läsvärda skogslexikon 1894 (som Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien gav ut i faksimil häromåret) heter det:
”Brandmantel kallas det löfträdsbälte som vid en större skogsanläggning omgifver eller i rutnät genomskär barrskogen för att dymedelst skydda denna att i sin helhet förstöras af skogseld.”
Genom att blanda löv och barr kan man göra det svårare för elden att få fäste och underlätta bekämpningen när olyckan är framme.
Problemet är att viltskadorna hämmar blandskogen. Älgexplosionen sedan andra världskriget har varit granåkrarnas bästa bundsförvant. Om skogsbruket ska gå mot mer blandskog måste staten och jägarna hjälpa till att dra ner älgar, hjortar och rådjur till rimliga nivåer. Skogens mångfald och uthållighet skulle tjäna på mer ansvarsfull jakt.
Gunnar Wetterberg utkommer i november med "Träd. En vandring i den svenska skogen" (Bonniers)
Läs också: