Gunnar Wetterberg
Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige är den senaste i raden av genomgångar av hur de rika blivit rikare.
Det är inte inkomstskillnaderna som är värst. Kombinationen av låg inflation och ökad konkurrenskraft efter 1990-talskrisen har lett till stigande reallöner för de flesta. Att skillnaderna ökat beror till stor del på att många invandrare inte kommit in på arbetsmarknaden. I bästa fall kommer det att ordna sig på några års sikt, även om köpkraften riskerar att ta stryk av inflationen för första gången på nästan 30 år.
Det är förmögenheterna som sticker i ögonen. Den låga räntan har gynnat alla som lånat pengar. Samtidigt som konsumentpriserna stått näst intill stilla har aktier och fastigheter rusat. Det har de gjort för att allt fler har fått mer pengar över – men också för att många tagit chansen att låna för att spekulera.
Det är ett mönster som upprepat sig, gång på gång, ända sedan hattarnas glansdagar i mitten av 1700-talet. Det var likadant under den förra stora globaliseringsvågen i slutet av 1800-talet, när spekulanterna frossade på ananas och järpe, ända tills kraschen 1907–1908.
Omfördelningen har fått extra näring av skattepolitiken. Den avskaffade värnskatten har blivit symbolen, men avrustningen av kapitalskatterna är ännu värre. Det började med att Göran Persson avskaffade arvs- och gåvoskatterna 2004, det fortsatte med förmögenhetsskatten 2007 och fastighetsskatten 2008, och nådde klimax (hittills) med investeringssparkontot 2012, som sopade bort det mesta av skatten på kursstegringar och utdelningar.
Detta fräter på samhällsmoralen. Åt dem som har skall varda givet – det är ingen bra princip.
Under hela denna resa har 3:12-reglerna mjukats upp, steg för steg. De kom en gång till för att bromsa omvandlingen av arbetsinkomster till kapitalvinster, men numera används de för att berika delägarna i advokat- och revisionsbyråer med lågbeskattade miljonuttag varje år. Till detta kom de uppmjukade villkoren för personaloptioner 2018, som legaliserar omvandlingen av arbete till kapital – så långt ifrån skattereformen 1990/91 man kan komma.
Detta fräter på samhällsmoralen. Åt dem som har skall varda givet – det är ingen bra princip, när de närmaste åren kräver uppoffringar för klimatet, försvaret och den åldrande befolkningen.
Det är dessutom genomkorkat. När skatten på kapital reduceras till en nullitet är det skatten på arbete som tar stryk, de senaste åren framför allt genom ökande kommunalskatter (för det är där en stor del av demografin måste betalas).
Det är arbetet som ger staten och kommunerna mest inkomster. De nya pengarna tar smällen för att de gamla pengarna ska slippa undan – hur klokt är det, när det just är mer arbete som kan lindra behovet att höja skatten de närmaste årtiondena? Därför är inte heller ”beredskapsskatten” någon bra lösning – det är kapitalet som måste lämna tillbaka något av alla gåvorna.
Redan som punkt 4 i januariavtalet stod det: ”En omfattande skattereform genomförs.” Av detta har det inte ens blivit en tumme. För den som saknar folkbildande finansministrar som Gunnar Sträng och Kjell-Olof Feldt är Magdalena Anderssons tystnad i dessa frågor öronbedövande.
Men det är lika skämmigt när Ulf Kristersson lovar att inte höja några skatter, eller när Johan Pehrson (L) försöker ta poäng på att sänka (!!!) ISK-beskattningen. Vart tog det socialliberala alternativet vägen?
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.