Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Facken bör kämpa för högre tjänstepension

Tjänstepensionerna har blivit medelklassens guldägg. Nu sprids de över hela arbetsmarknaden – och det är en klokare väg än att höja de allmänna pensionerna.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

I början var pensionerna en nådegåva. Staten hade börjat ordna pensioner under 1800-talet, men för privata tjänstemän var tryggad ålderdom en nådegåva. Om de hade tjänat troget och länge skulle patron ta hand om dem, enligt tjänstehjonsstadgan – men den som hoppade mellan olika jobb eller råkade ut för en husbonde som gjorde konkurs, han hade inget att be för.

Några kamratföreningar vid bruken i Värmland reagerade. De begärde att pensionsfrågan skulle lösas – men det visade sig snabbt att det handlade om alldeles för stora insatser för att något enskilt bruk skulle klara det på egen hand.

Därför vände de sig till det nybildade Industriförbundet. Två av sekelskiftets stora kapitalister nappade – K. A. Wallenberg i Stockholms Enskilda Bank och grosshandlaren Olof Söderberg. De förmådde näringslivets andra patroner att utforma ett häpnadsväckande modernt pensionssystem. För varje ansluten tjänsteman skulle arbetsgivaren och den anställde varje år sätta av en pensionspremie – till en början hälften var, men så småningom tog många arbetsgivare mer och mer. 

Tjänstepension i kontaktannonserna

Pengarna skulle sättas in i den nygrundade pensionskassan, SPP – och därmed kunde varken arbetsgivaren eller kronofogden komma åt dem. Var och en hade rätt till de pengar som vuxit på hans pensionskonto. (Hennes också, även om det tog sin tid innan de kvinnliga tjänstemännens pensioner fick samma villkor som männens.)

Den nya kassan klippte av de patriarkala banden. Jag har skildrat utvecklingen i den nyutkomna boken Medelklassens guldägg – från SPP till Alecta 1917–2017 (Dialogos). Det är precis vad EU i dag försöker åstadkomma med sitt tjänstepensionsdirektiv – hundra år senare! 

Så småningom blev systemet så framgångsrikt att giftaslystna karlar skröt med sin SPP-anslutning i tidningarnas kontaktannonser. Med all rätt: inte bara medlemmen fick sin ålderdom tryggad, utan det fanns också ett skydd för de efterlevande. 

Därför blev många avundsjuka på de lyckligt lottade SPP-medlemmarna. Det var en viktig faktor i den pensionsstrid som ledde fram till ATP i slutet av 1950-talet. Men när alla fick det som tjänstemännen hade satt av löneutrymme till, då begärde fackförbunden kompensation.

Höj tjänstepensionen

Det ledde fram till ITP-avtalet 1960, som blev den ganska unga tjänstemannarörelsens största framgång – kanske någonsin. Dessutom fick alla tjänstemän ett engångspåslag på lönen med 15 procent.

Tjänstepensionerna håller på att bli allt viktigare för allt fler människor. När det allmänna pensionssystemet hämmas av taket och av att bromsen slår till när vi inte arbetar tillräckligt länge, då fyller tjänstepensionerna ut allt mer. Att höja de allmänna pensionerna innebär att skatter och socialavgifter ökar, med negativa konsekvenser för arbetsutbudet. De negativa effekterna blir mindre när parterna utnyttjar en del av löneutrymmet till att stärka tjänstepensionerna.

Därför är det klok facklig politik att slå vakt om och stärka pensionssystemen – och ett gott skäl för dem som arbetar att hålla sig till arbetsplatser med kollektivavtal.

 

Läs också:

Våga säga nej till folkomröstningar