Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

En lathund till
Stefan Löfven

Dags att deklarera, Löfven. Foto: Jens L'Estrade

Alla spekulerar om vem som ska regera med vem. Men det viktigaste just nu är regeringsdeklarationen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När regeringen presenteras ska statsministern läsa upp sin regeringsdeklaration. Det mest troliga är att det blir Socialdemokraterna och Miljöpartiet som bildar regering. Det nästan lika sannolika är att den måste breddas om något halvår, efter en besvärlig budgetomgång i november-december eller efter ett antal nederlag i enskilda omröstningar under våren. Alternativet är ett nyval, men det skulle uppfattas som ett misslyckande för alla utom för dem - SD - som "inte fått vara med".

Därför blir regeringsdeklarationen viktig på ett helt annat sätt än sådana dokument brukar vara. För det mesta handlar det bara om en självbelåten fanfar för att fira valets triumf. Den här gången står mycket mer på spel. Inget av de borgerliga partierna verkar nu vara berett att gå in i en regering, men om ett halvår kan det se annorlunda ut. Hur ska en klok regeringsdeklaration öppna för en bredare regering i vår?

För det första är gradvisa omställningar ofta klokare än abrupta slut. Det finns några stötande program som bör avslutas omedelbart - läx-rut! - men i andra fall kan brådska göra onödig skada.

Rut och rot. Femtio procent bröt mycket svartarbete, men att bjuda på hälften kommer i längden att kosta staten mer än det smakar. De nya, vita vanorna klarar nog tio procentenheters årlig sänkning under ett par års tid, men under 25 procent blir det svårt att hålla smitarna stången.

Ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften var starkt ifrågasatt redan när den infördes, men trots att den antagligen inte skapat så många jobb riskerar ett tvärt slut att fördärva desto fler. Om avgifterna rakar i höjden från den ena dagen till den andra kan indragna jobb bli arbetsgivarnas snabbaste anpassning. Två-tre års utfasning kan betyda att en konjunkturuppgång hinner komma till hjälp.

För det andra borde deklarationen redan från början öppna för breda, gemensamma genomlysningar av viktiga områden. Där kan man hitta den samsyn som gör det naturligt för fler att också ta ansvar för genomförandet.

Skatterna lovade (S) att se över efter valet 2006. Nu är det dags. Det finns en hel del utrymme att ta av - nedtrappning av rut och rot, fastigheterna, miljöskatter och den orimligt låga beskattningen av investeringssparkontona. Förra överdirektören Andersson från Skatteverket har säkert kläm på mer. Huvudsaken borde vara att sänka skatterna på arbete.

Socialförsäkringarna fick äntligen sin utredning strax före valet 2010, men den körde fast när Ulf Kristersson befordrades till minister. Den borde koncentrera sig på huvudfrågan: hur ska socialförsäkringarna maka åt sig framöver, så att vi får råd med skola, vård och omsorg?

Infrastrukturen rymmer mycket av det viktigaste som staten kan göra för miljön. Bryt anslagsfixeringen och periodisera utgifterna, så att staten kan låna för att bygga så snabbt som möjligt. Det var finansminister Gripenstedts recept på 1850-talet, och det står sig.

Integrationen har blivit misstrons viktigaste grogrund. Det är dags för ett kraftfullt paket med språngbrädor in på arbetsmarknaden och koncentrerad undervisning som hjälper nyanlända 10-15- åringar att komma ifatt sina jämnåriga.

Skolan. Låt den slippa en utredning! Höj lärarlönerna!