Gunnar Wetterberg
Bankerna är en av mänsklighetens viktigaste sociala uppfinningar. De samlar in sysslolösa pengar och lånar ut dem till folk som sätter dem i rörelse. I stället för att gneta i årtionden kan uppfinningsrika människor förverkliga sina idéer och drömmar med detsamma, och sedan betala igen när satsningarna bär frukt. Bankernas krediter hjälper utvecklingen att springa snabbare än den annars skulle ha gjort. Det är lika vackert som pyramiderna, ångmaskinen eller katedralen i Chartres.
Men balansen mellan sparande och utlåning är vansklig. Spararna vill komma åt sina pengar när som helst, men låntagarna behöver flera år på sig innan satsningarna betalar sig. Det värsta som kan hända banken är att alla insättarna kommer rusande efter sina pengar – samtidigt som de är låsta hos låntagarna.
I Stockholm störtade folk till Riksbankens kassor när nyheten om katastrofen vid Poltava nådde landet 1709. Lika illa gick det för brittiska Northern Rock vid finanskrisen 2007–2008.
Kollapserna drabbar inte bara bankerna själva. Ben Bernanke, Douglas W. Diamond och Philip Dybvig får årets ekonomipris för att de borrat i detta med sin ”forskning om banker och finanskriser”.
Det är rimligt att bankerna själva får finansiera skyddsnäten
För fyrtio år sedan gjorde Bernanke upp med den etablerade berättelsen om depressionen på 1930-talet. Milton Friedman hade gett Federal Reserve skulden för krisen därför att den minskat penningmängden och vållat deflation, men Bernanke pekade på bankerna. När många gick omkull ströps krediterna – då kippade entreprenörerna efter andan, som fiskar på torra land.
Samma år – 1983 – skrev Douglas W. Diamond och Philip Dybvig om spänningen mellan insättningarnas och utlåningens löptider. Året därpå bidrog Diamond med ytterligare en insikt. Genom sin verksamhet skaffar sig bankerna kunskap om sina låntagare, så att de vet var de vågar satsa och var de ska passa sig. När en kris slår ut banker raderar den all denna kunskap – därför tar återhämtningen längre tid än om insättarna haft kunniga vägvisare i lånelandskapet.
Det pikanta är förstås att Bernanke tillämpat sina insikter som chef för Federal Reserve, den amerikanska centralbanken. Bara något år efter sin utnämning kastades han i haveriet med subprimelånen. Lehman Brothers kollaps visade hur rätt Bernanke hade haft 1983. Misstron mellan bankerna ledde till att kreditmarknaden frös till is, och konjunkturen körde rakt in i väggen.
Fed och andra centralbanker tog vara på Bernankes resultat, och pumpade ut pengar för att utlåningen skulle komma i gång igen. Många hade befarat en upprepning av 1930-talet, med djup depression och kraftigt ökad protektionism, men så illa blev det inte, mycket tack vare centralbankernas aktivism.
Betyder det att banker ostraffat ska få göra vilka dumheter som helst? Nej, pristagarna betonar vikten av att regleringarna låter dem betala för sina stolleprov. Det är rimligt att bankerna själva får finansiera skyddsnäten för vad de kan ställa till med. Och pengapumpen byggde upp dagens inflationstryck – det måste nästa generation forskare begrunda.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.