Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

Dumsnålheten är ett hot mot Sveriges framtid

I nästa högskoleproposition måste en rejäl upprustning av grundutbildningen bli huvudsaken, skriver Gunnar Wetterberg

Varför bryr sig inte partierna om högskolans urholkning? Snålandet med utbildningen är ett allvarligt hot mot landets framtid.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Nästan alla delar av utbildningssektorn hör till politikens gullgrisar. Det ska bli mindre grupper i förskolan, grundskolans och gymnasiets lärare ska få bättre betalt, och forskningen ska ta hem nya nobelpriser om landet. 

Bara om den högre utbildningen är det tyst. Men tyvärr – det är inte hälsan som tiger still. Häromveckan avled de svenska universitetens nestor, Carl-Gustaf Andrén, mångårig rektor i Lund och universitetskansler. I Visioner, vägval och verkligheter (Nordic Academic Press, 2013) sammanfattade han sina egna erfarenheter av drygt 70 års universitetspolitik. Det som upptog honom mest under senare år var den kraftiga urholkningen av grundutbildningen.

Det är svårt att få grepp om hur långt urholkningen har gått. Från universitetens ”torra” fakulteter – humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik – kommer det larmrapporter om att man är nere i bara en handfull lärarledda timmar i veckan. Det är bättre ställt på de ”våta” fakulteterna – naturvetenskap, medicin och teknik – men också där finns det ämnen som har svårt att ge sina studenter den hjälp som smidiga studier kräver.

Sämre kvalitet på högre utbildning

När man prutar på undervisningstiden slår det både mot utbildningens kvalitet och mot studietiderna. Med mindre handledning ökar misslyckandena och fler måste ta längre tid på sig för att klara kraven – om man inte prutar på dem också, vilket är minst lika illa. Men färre undervisningstimmar innebär också att man hinner gå igenom mindre material, vilket betyder att studenterna kan mindre vid examen än om de kunnat utnyttja tiden bättre.

För samhället är detta djupt oroande. Bortåt hälften av varje ungdomskull söker sig till den högre utbildningen. Kvaliteten på högskolestudierna avgör hur väl de flesta verksamheterna i arbetslivet fungerar. Sämre lärare betyder sämre resultat i grundskolan och gymnasiet, dåligt utnyttjad tid vid högskolor och universitet betyder att näringslivet får det svårare att hänga med i utvecklingen av produktiviteten. Studenterna blir blåsta på en del av den tid och de studiemedel de satsar. De dolda kostnaderna för dumsnålheten måste räknas i miljarder. 

Höj anslagen till högskolorna

Carl-Gustaf Andrén hade en radikal lösning. Han ville att kostnaderna skulle kalkyleras nerifrån och upp. Hur många timmar föreläsningar och seminarier behöver undervisningen på varje kurs, hur många lärare måste man då ha – lägg ihop allting, så vet man hur stora resurser grundutbildningen behöver. Om resurserna inte räcker till får man pruta – men inte på utbildningens kvalitet, utan på hur många studenter man antar till utbildningen.

Det senaste årtiondet har högskolepolitikens fokus legat på att öka forskningens resurser. Det är nödvändigt, men grundbulten för både forskningen och all högskolebaserad verksamhet är att den högre utbildningen fungerar. I nästa högskoleproposition måste en rejäl upprustning av grundutbildningen bli huvudsaken. Det är så vi snabbast kan flytta Sverige närmare den internationella produktivitetsfronten. Vilket parti tar täten?

 

Läs också:

Brexit kan bli dyrt för svenska studenter