Gunnar Wetterberg
Så var det för snart 200 år sedan. När industrialiseringen började flyttade människor in till städerna. När avfallet hopades på gatorna blev grundvattnet farligt att pumpa upp. Då blev Stockholm en av Europas farligaste städer att bo i. I en del åldersgrupper var dödligheten mer än dubbelt så hög som i Paris.
Det berodde på skiten. Vi åt, vi drack, och så makade vi ut möget på gatorna. Där gick det ner i grundvattnet, vi pumpade upp det, vi drack och vi dog. Medellivslängden var mycket kortare i städerna än på landsbygden.
I detta hade vattnet huvudrollen. Koleraepidemierna tog livet av städernas inflyttare. Vid kolerautbrottet i London 1854 plottade läkaren John Snow in dödsfallen på kartan – och upptäckte att mitt i eländet fanns en förorenad brunn.
Insikten spred sig mycket snabbt, bara ett par år senare tog Stockholm initiativet till ett vattenverk för att ersätta stadens 300 brunnar. Under 1800-talets andra hälft följde fler och fler svenska städer efter, och det rena vattnet och avloppsledningarna blev nyckeln till 1900-talets folkhälsa. Medellivslängden ökade från omkring 55 till drygt 80 år på 100 år. Det är ett makalöst språng i mänsklighetens historia – och det finns inget bättre mått på folkhemmets framgångar än våra långa liv.
Sedan blev den ordnade vattenförsörjningen en självklarhet. Men nu har det börjat gunga igen. Om tio-tjugo år kan det återigen vara en av våra allra viktigaste frågor.
I dag betalar hushållen bara fyra-fem öre litern för vattnet i de flesta kommuner.
Tre stora hot är tydliga:
De stora skyfallen under senare år har vållat den ena översvämningen efter den andra. Kommunernas dagvattensystem orkar inte ta emot all nederbörd, med omfattande skador i bebyggelsen som följd. Många avloppsledningar är dessutom så gamla att oförutsedda brott gör ont värre.
Lika illa rustade är vi mot den andra ytterligheten. De långa sommartorkorna kommer med bara ett par, tre års mellanrum. Bevattningsförbud har blivit regel i allt fler kommuner, skördar torkar bort, granåkrarna brinner.
På längre sikt blir översvämningsrisken och erosionen vid kusterna ett allt större hot. Det är bra att en del försäkringsbolag slutat försäkra alltför strandnära hus, men många ligger redan farligt nära.
Det är hög tid att staten och kommunerna rustar för en långsiktig vattenberedskap. Sådana planer borde bli obligatoriska. De innefattar upprustning av VA-näten, åtgärder för återbruk av vatten, planer för att bygga vallar och fördämningar mot översvämningar och mekanismer för ransonering.
Det kommer att kosta pengar, men i detta kan VA-avgifterna ha en dubbel funktion. Genom att höja dem blir det lättare att finansiera de långsiktiga investeringarna, men genom att vattnet blir dyrare ökar även pressen på förbrukarna att använda vatten mer sparsamt och att återanvända vatten i större utsträckning än nu.
I dag betalar hushållen bara fyra-fem öre litern för vattnet i de flesta kommuner (i Stockholm under tre). Svenskt Vatten menar att taxorna behöver höjas med fyra procent om året (utöver inflationen) för att hantera de framtida kostnaderna. Att höja för lite kan bli fruktansvärt dyrt. Priset måste bli vattenberedskapens viktigaste verktyg.
Där har Annika Strandhäll något att bita i.
Gunnar Wetterberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.