Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Wetterberg

DN:s kampanj om kommunalskatten är vettlös

Helsingsborgs gamla rådhus. Svenskt lokalstyre har djupa rötter och beskattningsrätten är central för dess funktion.
Foto: JENS CHRISTIAN
I stället för att snåla och spara skulle kommunpolitiker och tjänstemän gå över till att tigga och be staten om mesta möjliga del av kommunalpotten.
Foto: HENRIK ISAKSSON/IBL / /IBL
Lite modernare kommunhus.
Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN

Beskattningsrätten är den kommunala självstyrelsens salt. Varför förstår inte Dagens Nyheters ledarsida det?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Coronakrisen har blivit omprövningarnas tid. Dagens Nyheter har alltmer enträget argumenterat för en enhetlig kommunalskatt.

Först hänvisade DN till att regioner och kommuner drabbats olika hårt av pandemin, men härförleden menade Susanne Nyström att det var orättvist att skillnaderna i skattesats var så stora.

Det är knepigt att argumentera så lättvindigt för ett systemskifte. Beskattningsrätten är grundbulten i den kommunala självstyrelsen. Den söker sina rötter i kyrkotiondet, som på medeltiden gick till prästen, de fattiga, kyrkobyggnaden och biskopen. 1571 års kyrkoordning föreskrev att socknarna skulle ta hand om de fattiga.

Det tvingade folket i byarna att lyfta sig över den enskilda gården och det egna hushållet.

Det var första gången som statsmakterna lade över en världslig uppgift på socknarna. Sockenborna fick skjuta samman medel så gott de kunde. 1817 fick socknarna för första gången beskattningsrätt.

De moderna kommunallagarna 1862 döpte om socknarna till kommuner med rätt att ta ut skatt för allt staten inte täckte. Det betalade för all den infrastruktur som industrialiseringen och urbaniseringen krävde.

Men socknarnas och kommunernas självstyrelse handlade om mer än ekonomisk rationalitet. Att staten inte delegerade uppgifterna till fogdar eller andra ämbetsmän utan pekade på sockenstämman som kollektiv, det tvingade folket i byarna att lyfta sig över den enskilda gården och det egna hushållet. När folkrörelserna organiserade sig på 1800-talet hämtade de mycket av sina former från den lokala självstyrelsen.

Idag svarar kommuner och landsting för två tredjedelar av alla offentliga tjänster – det gör att många beslut fattas närmare medborgarna än i andra länder. Det var tanken bakom det vägval som socialministern Gustav Möller drev igenom efter andra världskriget. I andra länder började man då bygga the welfare state, men Möller ville inte lägga utbyggnaden på staten, utan grunda den på självstyrelsen.

I stället för att snåla och spara skulle politiker och tjänstemän gå över till att tigga och be.

I detta spelar skatten en viktig roll. Olika kommuner väljer olika vägar. När jag arbetade på Kommunförbundet på 1990-talet syntes det i äldreomsorgen – Småland satsade på hemtjänst, Norrland på särskilda boenden. Kopplingen till skatten ger nerv åt besluten och avvägningarna.

Samtidigt innebär utjämningssystemet att förutsättningarna blir någorlunda lika över hela landet.

Det betyder inte att dagens system är perfekt. Realisationsvinster på mark hjälper större kommuner mycket mer än mindre, högre lönekostnader i storstäderna tillgodoses inte fullt ut, inte heller pensionsskulder i avfolkningsbygder. 

Men med samma kommunalskatt överallt skulle staten bli ansvarig för fördelningen av alla medel. Det skulle helt förändra den kommunalekonomiska logiken. I stället för att snåla och spara skulle politiker och tjänstemän gå över till att tigga och be, för att roffa åt sig största möjliga bit av den rikskommunala kakan. Eftersatta investeringar i infrastruktur skulle plötsligt bli ett argument för större tilldelning. Det gnissel som vi i dag ser i utjämningssystemet skulle bli etter värre om hela tilldelningen ska hanteras av statsmakterna.

Beskattningsrätten är den kommunala självstyrelsens salt. En statlig enhetsskatt skulle inte bara minska rationaliteten i den kommunala ekonomin – medborgarnas demokratiska engagemang skulle mista mycket av den lokala självstyrelsens näring.